”Untz-untz-untz” – det skulle Olle gillat

NÖJE

Känns som om alla vill ställa sig upp i bänkarna och jubla

1 av 13

Man kan vänta sig många ljud under Olle Ljungströms begravningsceremoni.

Men inte det här:

Untz-untz-untz.

Precis när klockarna har ringt och ceremonin i Haga kyrka i Göteborg inleds börjar det dåna utanför.

Studentflaken rullar förbi.

Bussvisslingar, allsång, skratt, tutor och framför allt en djup och mullrande bas går rakt igenom väggarna när församlingen stämmer upp i första psalmen.

Är rätt säker på att Olle Ljungström skulle uppskatta den absurda ironin.

Någonstans sitter han kanske och ler, med en kaffe och en cigarett.

Ljungström och studentflak hade så lite gemensamt att avståndet kunde mätas i ljusår.

Det vanliga och normala, det som så många av oss tar för givet och förhoppningsvis lär oss att hantera, verkade svårt för Olle.

Musiken och texterna hade hela tiden två sidor. Dels en längtan efter att få landa i en odramatisk och lugn tillvaro. Och dels en röntgenblick som såg genom alla masker och bedrägerier som människan måste använda för att över huvud taget stå ut med vardagen och varandra. Det senare är en klarsyn som nästan bara drabbar de som aldrig riktigt hittat sin plats, fallit djupt och överlevt.

I sin korta och varma begravningsakt utgår prästen Cecilia Nyholm från en låt av Reeperbahn där Olle Ljungström sjunger om gröna tapeter och att han räknar rummen i sitt liv.

En människa har många rum. När Nyholm har pratat med Ljungströms anhöriga lyfter de fram några av dem:

Den impulsiva och påhittiga människan, personen som var snäll och generös, ordkonstnären och han som älskade humor. Sonen, brodern, vännen och artisten. Hon berättar en anekdot om hur Olle en gång underhöll både grannar och sin egen familj på en stol ute i trädgården.

”Det var aldrig tråkigt med Olle”, säger Cecilia Nyholm och fortsätter:

”Kanske var det lite för spännande ibland.”

Det är första gången som vännerna och familjen i kyrkan hummar och nickar. Och där stannar det. ”Lite för spännande” räcker. Det finns ingen anledning att gräva djupare i de mörkaste hörnen i Ljungströms liv, hans sjukdomar, destruktivitet och missbruk.

Det lilla minnestalet avslutas med att prästen berättar om en intervju där Olle Ljungström visade upp en tatuering som satt nedanför revbenen – ”Gud”. För honom symboliserade den ett privat rum för honom och Gud, en plats som fanns där när allt annat brast.

Vänner och anhöriga går sakta förbi den vita kistan. Några stannar och mumlar några ord, alla lägger blommor på locket och en av dem, artisten och låtskrivaren Andreas Kleerup, lämnar kvar ett gitarrplektrum som han fått av Lemmy Kilmister i Motörhead.

Ceremonin ramas av Eric Saties vackra och lågmälda pianostycken, psalmen ”Härlig är jorden”, ”Openings” av Philip Glass och, vid ett par tillfällen, en ”untz-untz-untz”-bas på gatan utanför.

Men i mitten skräller gitarrer till i högtalarna. Det är Olle Ljungström själv och låten ”Nåt för dom som väntar”. Hans röst studsar mellan golv och väggar och pelare. Orden i refrängen har varit en röd tråd under begravningen, men ingen sjunger dem bättre än Olle själv:

”Gud uppfinn nåt nytt, som gör det lätt att hålla ut

Nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta mer”

Det är tyst efteråt. Huvudena är böjda. Men det känns som om alla vill ställa sig upp i bänkarna och jubla.

ARTIKELN HANDLAR OM