”Snafu” – otäck och helt iskall

Foto: Soldatkompisarna Merriell ”Snafu” Shelton och Eugene Sledge ger sig in i striden i HBO-serien ”Pacific”. Foto: HBO
NÖJE

Snafu är mycket.

En tecknad figur och ett militäruttryck från andra världskriget, till exempel.

Men också de senaste två månadernas bästa tv-roll.

Foto: Nöjesbladets Markus Larsson.

Nu slutar tv-serien ”Pacific” i USA. Tionde och sista avsnittet, ”Home”, sänds i natt.

Det har varit intressant att följa Tom Hanks och Steven Spielbergs serie om kriget mellan USA och Japan.

Inte minst för att omtalade tv-serier bevakas och skärskådas på ett helt annat sätt i dag än för tio år sen. Åtminstone på nätet.

Vartenda avsnitt detaljgranskas på bloggar och sajter några minuter efter att det har sänts på, som i det här fallet, kabelkanalen HBO.

Det positiva är alla förväntningar som byggs upp kring avsnitt och scener och karaktärer och dialoger och cliff hangers. Det negativa är att tålamodet är kortare än ett Twitter-inlägg (140 tecken).

”Pacific” fick till en början känna på den digitala rastlöshetens mörka sida. Efter ett par avsnitt avfärdade flera skribenter serien som en sämre version av Hanks och Spielbergs förra dramaserie om andra världskriget, ”Band of brothers”.

Andra klagade på att berättelsen var för rörig och kaotisk. Som om krigskildringar helst ska vara som ett linjärt avsnitt av ”Johan Falk”.

Men jag uppfattar det som att kritiken tystnade så fort handlingen i ”Pacific” nådde ön Peleliu.

Kameran stannade kvar där i tre episoder.

Efter den utdragna massakern där de amerikanska soldaterna springer över ett flygfält och rakt mot japanernas kulsprutor finns det bara en likhet kvar mellan ”Pacific” och ”Band of brothers”. Båda serierna innehåller tio avsnitt.

”Pacific” är först och främst en studie av hur soldater förlorar sin själ och sitt förstånd.

Och i samma ögonblick som serien når sitt så kallade momentum kliver korpralen Merriell ”Snafu” Shelton fram genom granatmolnen. Eller rättare sagt: han står bredvid en av huvudpersonerna, Eugene Sledge, och sneglar på kriget ur ögonvrån. Det är en magnifik biroll. Motsägelsefull och otäck och iskall och cynisk. Ena stunden mobbar Shelton nya rekryter och skär loss guldplomber från japanska käkar. Andra gånger hjälper han döende eller panikslagna kamrater med explosiv hetta.
I verkligheten var Merriell ”Snafu” Shelton en ung och outbildad man från Louisiana som bland annat för-sörjde sig på poker. Här spelas han av Rami Malek, en relativt okänd skådespelare som bland annat synts i Ben Stillers komedi ”En natt på museet” och ”24”.

Genombrott kan se olika ut. I Maleks fall räcker det med att han rullar på sina obehagliga ögon och ler som en ödla. ”Snafu” är emellertid nåt mer än ett coolt smeknamn.

Det är också en tecknad och svartvit och söt seriefigur som regissören Frank Capra skapade för att underhålla och utbilda amerikanska soldater mellan 1943 och 1945. Några av kortfilmerna finns bevarade på Youtube och handlar om hur man inte ska fucka upp och dö i krig. Bland titlarna märks exempelvis ”Booby traps” och ”Private Snafu vs. Malaria Mike”.

Private Snafu är oansvarig och hopplös och dör hela tiden. Han skulle helst betraktas som ett avskräckande exempel.

”Snafu” är en förkortning av ett inofficiellt uttryck inom den amerikanska militären: ”Situation normal: all fucked up”. Något som verkligen passar in på Merriell ”Snafu” Shelton i ”Pacific”.

I en scen försöker Shelton hindra sin kamrat Eugene Sledge från att gröpa ur tänderna från en död, japansk soldat.

Medan han pratar kastar ”Snafu”, med totalt likgiltig min, ner småsten i ett öppet kranium.

ARTIKELN HANDLAR OM