Nyfikna Hives gör stor musik

NÖJE

CHICAGO. Dolly Parton, Kraftwerk, The Rubinoos, Kanye West, Status Quo, Devo och The Misfits.

De namnen säger indirekt en del om varför The Hives är ett av världens mest fantastiska band, alla kategorier.

Det finns, har jag förstått, en debil svensk vanföreställning om att gossarna i The Hives skulle vara dogmatiska rockister med en snäv och konservativ hållning till musik.

Inget kunde vara mer felaktigt. De är tvärtom utpräglade modernister, utrustade med en nästan självsvådligt öppensinnig, nyfiken och fördomsfri attityd.

För den som själv kan närma sig musik utan fördomar var den attityden, den avsaknaden av ideologiska låsningar, tydlig redan på ”Tyrannosaurus Hives”, Och på nya skivan blir den ännu tydligare. Den är inte bara producerad av Timbaland och Pharrell – not your average rock’n’roll-reaktionärer precis. Den är också en halsbrytande, utmanande resa mellan estetiska ytterligheter.

Skeptiker kan ju se till att lyssna på låtarna ”Giddy up” och ”T.H.E.H.I.V.E.S” – och sedan komma ihåg var ni läste om dem nästan först (Lo fi-Håkan var ju före, i Sonic?...).

Själv tycker jag mig få allt om gruppens storhet förklarad när jag ser de fem västmanlänningarna värma upp i den mörka logen i källaren på Chicago-klubben Metro.

Det är från den tillställningen namnen i ingressen kommer. Det är dem jag lyckas pricka av i det interna DJ-set bröderna Almqvist iscensätter med hjälp av sprängfyllda mp3-spelare och en boombox. Smäktande Nashville-country, gammal powerpop, modern R’n’b, rockabilly, techno, reggae, samtida pophits och hårdrock blandas i den mest vildsinta och stilmässigt halsbrytande partymix jag haft nöjet att stöta på.

Att de minuten innan de ska upp på scenen peakar med Status Quos förment supertöntiga men i själva verket gravt medryckande ”Caroline” känns givetvis helt logiskt.

Det är, hävdar jag, bara människor med så eklektisk smak och vidsynt sinnelag som kan göra riktigt stor musik.

Noterar att Springsteen redan till andra showen, i Bossen-fästet Philadelphia i fredags, strök den trista Patti-låt som innebar en sån tvärnit under premiären i Hartford i tisdags.

Det är dock något säreget att just den – hustruns sång – ersatts av gamla skilsmässodramat ”Brilliant disguise”.

Fullt SÅ dålig var väl inte ”Town called heartbreak”, Bruce?...

Chicago forever. Det är verkligen en favoritstad.

ARTIKELN HANDLAR OM