Mejla

Fredrik Virtanen

Jag älskar dig ju, Bob Dylan

NÖJE

Fredrik Virtanen med sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

Även du, min Bob. Så löjlig. Störst i världen men ändå misslynt.

Fast åh. Vi är ju alla där. Sura, förbittrade, missförstådda – självkritiska. Ledsna.

Jag älskar dig mer än nånsin.

Förra fredagen hedrades Bob Dylan av MusiCares, en välgörenhetsorganisation som hjälper fattiga musikanter, i Los Angeles. Tom Jones, Sheryl Crow, Neil Young, Beck, Willie Nelson (”Senor”!) och andra giganter gjorde covers, John Mellencamp tydligen ”Highway 61 Revisited”.

Allt detta får vi förhoppningsvis se på tv någon gång.

Det stora var att Bob kom.

Det största var att han talade.

I 30 minuter, enligt utskrifter i bland annat LA Times och i New York Times, höll han ett briljant tal. Glasklart. Hans ordbehandling är fullkomlig, likaså vilka han nämner, vad de betydde.

Bob är salt mot Lieber/Stoller, Merle Haggard och Tom T Hall. Särskilt Tom T Hall.

Det är plågsamt. Inte för att Bob har fel. Bob har rätt. Men han verkar inte begripa vem han är, hur stor han är, hur överlägsen han är.

Tom T Hall liksom? Bara Börje Lundberg och jag vet vem han var.

Tom T Hall blev svinrik på att sjunga om hästar, han sjöng verklighetsfrämmande och inställsamt – det gamla Nashville – och att Bob föraktar honom är självklart men herregud, 40 år senare!

Bob borde varit tyst, han hade kunnat få till sin punkiga hyllning till Kris Kristofferson ändå: ”Everything was all right (i Nashville) until – until – Kristofferson came to town. Oh, they ain’t seen anybody like him. He came into town like a wildcat that he was, flew his helicopter into Johnny Cash’s backyard, not your typical songwriter. And he went for the throat”, för att sedan citera hela första versen av ”Sunday morning coming down”.

It might have sent Tom T Hall to the mad house.

Därefter börjar Bob orera om kritik han fått.

Då blir det riktigt jobbigt för oss som älskar Bob. Han är sur för att Dr John aldrig fått kritik för svagt omfång som sångare och att Charley Patton aldrig kritiserats för sluddrande sång (vilket de såklart gjorts) medan han MINSANN drabbats av nedrighet. Därpå är han sur för att han fått kritik för att mangla sina melodier.

”Why me, Lord?” undrar Bob. Why me Lord?

Ja du Bob.

Varför straffar Gud just Dig på detta viset? Världens mest respekterade rocklåtskrivare någonsin. Hyllad av alla. Konungen. Ändå inte nöjd.

Jag begrundar detta alldeles för länge.

Plötsligt fattar jag.

Han har sin svaga punkt, sin besvärliga självinsikt. Han har aldrig riktigt blivit en artist – en performer – bland de största. Han har aldrig nått James Brown eller Bruce Springsteen. Inte Dr John heller. Inte ens nära, inte ens 1978.

Och han vet om det. Scenen har aldrig varit hans scen trots att han försöker varenda neverending dag, fortfarande. Han känner det, han vet det. Han ville bli Elvis Presley.

Därför har det gjort ont.

Och när jag väl fattar det, när jag väl förstår att det inte är brist på kärlek i allmänhet han upplever utan att det är hans egen självkritik, frustration och besvikelse han ger uttryck för. Ja då älskar jag Bob ännu mer, om möjligt. Det genanta lyfter honom. Gud som upplever sig straffad av Gud brottas med sig själv för en röst som aldrig blev Frank Sinatras.

Det är väl så.

Människans lott är att aldrig känna sig riktigt sedd eller förstådd, aldrig riktigt tillräckligt älskad. När det dessutom sker på, självupplevt, korrekta grunder gör det ännu mer ont. Det är så. Bob. Jag älskar dig, Bob. Du är vi.

ANNONS EXTERN LÄNK

REA hos Åhléns – upp till 50 % på kläder och inredning!

Åhlens

Av: 

Fredrik Virtanen

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Bob Dylan

Nashville

James Brown

Neil Young

Bruce Springsteen

Frank Sinatra

Elvis Presley