Som att få honung ringlad in i öronen

NÖJE

D’Angelos röst förför - innan den attackerar

1 av 2 | Foto: På grund av orimliga fotorestriktioner som Nöjesbladet inte kunde gå med på publicerar vi två bilder från tidigare konserter med D’Angelo.

På nollnolltalet var D’Angelo den moderna soulens frälsare och ofrivilliga sexsymbol.

2015 har han hittat hem som sång- och dansman av den gamla skolan.

Det är 15 år sedan ”Voodoo” - D’Angelos magnum opus – gavs ut. Och även om han valde Filadelfiakyrkan i Stockholm för sin comeback så sent som för tre år sedan är det kittlande att se neosoulens messias i köttet än en gång.

En timme sen

Det gör inte så mycket att han råkar vara en timme sen just i kväll. 41-åringen har bandana på hjässan och ­motorcykelgängs-jacka över den berömda torson.

Rösten är som en kobra. Förrädiskt tillbakahållen först, sedan – när du minst anar – går den till attack i ett gutturalt James Brown-stön.

Bandet The Vanguard – med The Times trenchcoatklädde gitarrist Jesse Johnson och den brittiska bas­virtuosen Pino Palladino på semester från sitt dagjobb i The Who - bygger ett beat av så få BPM att det nästan snubblar fram över scenen.

Suddar ut gränser

Ibland är D’Angelo lika mycket dirigent som sångare. I ”Brown sugar” suddar han med avancerade allsångsknep ut gränsen mellan artist, ­publik och band. Det är en ­lysande uppvisning i livemusik.

När ändlösa gitarr- och trumsolon till slut tonar ut i ”Untitled (How does it feel)” är det som att få honung ringlad i öronen. D’Angelo sjunger gudomligt, med ett fjäderlätt vibrato som underligt nog överlevt ett drygt decennium av knark och trubbel. Vanguard för Vanguard lämnar scenen till D’Angelo är ensam kvar vid sitt Fender Rhodes, med sin soul som enda sällskap.

D’Angelo

Annexet, Stockholm. Publik: 3 500. Längd: Två och en halv timme. Bäst: ”Untitled (How does it feel)” Sämst: Ibland blir The Vanguard för bjussiga med jammandet. Fråga: Vad tyckte ­Robyn - som står nästan längst fram - om konserten?

ARTIKELN HANDLAR OM