Sting – kan det bli tråkigare?

Ryggmärgsreaktionen blir: ”Har inte han redan fått det?”

Sting, ett val som inte går någon särskilt exalterad.
NÖJE

Sting, alltså.
Kan det bli tråkigare?

Precis som när Peter Gabriel fick Polarpriset 2009 är min ryggmärgsreaktion ”har han inte redan fått det?”.
Sting är precis som Gabriel en så urtypisk mottagare av priset att det nästan känns parodiskt. Han har en lång, kommersiellt väldigt framgångsrik karriär bakom sig (över 100 miljoner sålda skivor), från genombrottet med The Police i new wave-vågen i slutet av 70-talet över ett antal soloskivor där han aldrig nöjt sig med att bara göra pop utan ofta och gärna dragit åt jazz, världsmusik och – jajemen! – lutmusik från renässansen. Dessutom fick han för tre år sedan ännu en succé med musikalen ”The last ship”, om sin uppväxt kring varvsindustrin i nordvästra England. Han har också ett stort, uppmärksammat socialt och politiskt engagemang i Amnesty och sin egen stiftelse för bevarandet av regnskogen, vilket aldrig är fel i dessa sammanhang.
Samtidigt är det allt annat än ett djärvt statement att tilldela denne 65-åring ett musikpris. Han har redan vunnit 16 Grammys.

Hemma på hyllan står även priser från Emmy- och Golden Globe-galorna. Han har fått fyra Oscarsnomineringar för filmmusik och har blivit invald i The Rock And Roll Hall Of Fame med The Police. Faktum är att han till och med har fått den brittiska imperieorden innan han blev aktuell för Polarpriset.
Jag försvarade Polar-juryns omdiskuterade val av Max Martin i fjol då det dels friskade upp att ge priset till någon som fortfarande är mitt uppe i karriären och dessutom inte är en ”gränsöverskridande genreutforskare” utan brinner för att skriva supereffektiva hits. Det var ett oväntat val, något som skakade om, upprörde och stack ut hakan.

Sting är så väntat det kan bli. Att han dessutom hör till modern tids tråkigaste popstjärnor känns i sammanhanget nästan som en bisak.
The Police-låtar som ”Every breath you take”, ”Message in a bottle”, ”Roxanne” och Don’t stand so close to me”, absolut. Det är klockrena hits, som förmodligen dessutom lyckades leda en och annan poplyssnare till reggae.
Men under mina drygt 20 år som konsertrecensent på den här tidningen jag har också suttit av åtskilliga Sting-timmar av tålamodsprövande jazzpop och sönderslipade etnogrooves som med tanke på sin bas i rytmer brukar ha påfallande svårt att börja svänga på riktigt. När Sting och Paul Simon – en tidigare Polarpristagare, för övrigt – gjorde gemensam turné för två år sedan var det som att det blåste in en rejäl pust frisk luft varje gång Simon fick ta över scenen. Med sin lyhörda nyfikenhet känns Simon som allt Sting egentligen vill vara men inte lyckas med, eller vågar.

Och varför Sting nu? Inte för att det står något om turordning i Stikkan Andersons riktlinjer för Polarpriset men vi kan inte blunda för att den första pop- och rockgenerationen börjar bli till åren. Om till exempel Smokey Robinson, Brian Wilson, Sly Stone, George Clinton, Van Morrison, Joan Baez, Al Green, Dolly Parton, Neil Young, Aretha Franklin, Carole King, Kraftwerk, Rolling Stones och, inte minst, Little Richard och Jerry Lee Lewis ska ha chans att få priset är det de facto lite bråttom.

Nu kan vi möjligen ana att en eller annan av ovanstående har tackat nej, men ändå. Efter 25 år finns det ganska många frågetecken kring vilka som hittills har fått priset och inte.
Det går också tveklöst att ha synpunkter på könsfördelningen. Det blev två gubbar till i år, så nu står det 41-10 i männens favör. Även om det möjligen säger något om musikhistorien finns det inget som hindrar Polarpriset från att motverka den bilden genom att lyfta fram kvinnor. Värdiga kvinnliga mottagare saknas knappast. Till listan ovan skulle vi kunna lägga namn som Madonna, Kate Bush, Sade och – om juryn vill ”göra en Max Martin” igen – Beyoncé.


Slutligen: Då ”poppriset” ibland har gått till jazzmusiker kändes det möjligen lite oväntat att det ”seriösa” priset i år gick till Wayne Shorter. Icke desto mindre är det högst välförtjänt. Tenorsaxofonisten från Newark som spelade med Miles Davis och Art Blakey på 60-talet och inte minst blev stilbildande med bandet Weather Report på 70-talet är redan högt aktad i jazzkretsar sedan decennier men förtjänar ett ännu bredare erkännande. Det är trots allt Shorter som har gjort Blue Note-klassikern ”Speak no evil” och skrivit Miles Davis-hörnstenar som ”Nefertiti” och ”ESP”.