Knausgård skriver sig bort från "Min kamp"

Av: TT

Publicerad:
1 av 2 | Foto: Magnus Liam Karlsson
"Jag har gått in i konflikter som är väldigt viktiga för alla karaktärer, och även om det inte är direkt överförbart till mig, är det mycket akut som pågår där som jag känner igen från mitt eget liv, säger Karl-Ove Knausgård om sin nya roman "Morgonstjärnan". Pressbild.

NÖJE

Han skrev sex böcker utifrån sig själv – men nu vill Karl-Ove Knausgård bort från autofiktionen. I nya "Morgonstjärnan" djupdyker han i människans existentiella villkor genom ett myller av olika öden.

En mystisk stjärna uppenbarar sig på himlen. Är den ett bibliskt tecken, eller ett bevis på klimatkrisen? Grundsituationen i Karl-Ove Knausgårds nya roman, att något dramatiskt sker som slår in i människors vardag, känner han igen från sitt eget liv under 2020.

– Så var situationen för oss i London. Något skedde som vi alla förhöll oss till. Livet därhemma blev så starkt, för man kunde inte gå ut och var tvungen att bara vara hemma tillsammans, säger han på telefon, på lågmäld norska.

I våras köpte han och hans fru ett hus med trädgård i östra London, det gör vardagen med sju barn från olika äktenskap lättare. "Det är mysigt" säger Knausgård om att ha huset fullt. Ändå tog den över 660 sidor långa romanen bara runt tio månader att skriva – han hade fyra timmar om dagen på sig.

Vill skildra relationerna

I tio år har Karl-Ove Knausgård pratat offentligt om sitt genombrottsverk "Min kamp", och därmed om sig själv. Nu är han märkbart trött på det självbiografiska. I den nya boken möter vi en kör av röster i ett norskt samhälle. Där finns bland andra den narcissistiske litteraturprofessorn Arne, sjukhuschefen Solveig, som vårdar sin gamla mamma, och prästen Kathrine. Alla ser de livet på olika sätt, och alla är de i grunden ensamma.

– Jag skrev sex böcker i huvudet på en person. Nu är det det som sker mellan människor som jag är intresserad av. Men det kan man bara fånga i den enskilda, säger Knausgård.

Han ville att boken skulle täcka ett brett spektrum av liv, men var nervös över att återge kvinnors erfarenheter. Tidigare har han programmatiskt blottat sina innersta tankar, men höll sig nu till rent faktiska händelser.

– Det blev väldigt livlöst. Så jag bestämde mig för att ge fan i det och bara skriva, och använda mycket av mig själv. Vi är ju också mer jämställda nu än för en generation sedan, så jag har ju en massa erfarenheter som innan var rena kvinnoerfarenheter, men som nu också är manserfarenheter.

Frågor om liv och död

Bland vardagskonflikter och otrohetsaffärer ser alla den enorma stjärnan, som för tankarna till klimatkrisen. Men Karl-Ove Knausgård har också länge tänkt skriva om Morgonstjärnan, den bibliska symbolen för Jesus, som dessutom representerar djävulen – även han kallad för Guds son i Bibeln.

– Det är något slags ambivalens där som jag alltid har gillat.

Själv är han inte religiös, men i filosofin och religionen hittar han utrymme för de existentiella funderingarna. Nu skriver han om överträdelser, och speglar den största av dem alla, som kristendomen bygger på: att Jesus övervann döden. Boken närmar sig grundläggande frågor kring vad liv och död ens är, med utflykter till diffusa dödslandskap och organoperationer där patienten vaknar.

– Livet blir så extremt tydligt och värdefullt när vi mister det. Men vad sker om gränsen upphävs, om döden skulle försvinna, hur skulle världen då se ut?

Samtidigt pekar han på hur de döda under coronapandemin har förvandlats till siffror. I boken funderar en romangestalt kring döden, men Knausgård förlänger essän in i en berättelse om en liten flicka som går bort, för att visa att döden inte är abstrakt utan drabbar "en och en".

– Och det är så otroligt stora konsekvenser när det sker, det är en fysisk realitet som är extremt svår, särskilt när det rör barn.

Vill se barnen

Barn har över huvud taget en framträdande plats i "Morgonstjärnan", och de är alla utsatta. Karl-Ove Knausgård tycker att de unga ofta saknas när konsten och litteraturen öppnar rum med existentiella funderingar.

– Men våra barn då? Jag tror att vår tid har en större uppmärksamhet på barn, medan man kanske är längre från dem på andra sätt.

Hans eget liv innehåller två saker, enligt Knausgård; hans skrivande och hans barn. Varje gång han har mött sina nyfödda bebisars blick för första gången har det slagit honom att det är där vi blir till, i relationen till andra människor. Vi formas i barndomen, då vi också är särskilt utsatta, menar han.

– Människor är utsatta och vi har många sätt att skydda oss på, men barn har inte det. Därför är det något i barnen som synliggör människornas villkor, säger han.

Barndomens betydelse har han också funderat på i relation till sin pappa. Genom arbetet med "Min kamp" har han fått ökad förståelse för den man som fick sitt första barn bara 20 år gammal.

– Han var en kaotisk person med mycket kaos inom sig. Jag vet nu att han hade en svår uppväxt och han gjorde nog så gott han kunde. Jag förebrår honom inte något längre. Jag gjorde det då, och det var viktigt för mig med den uppgörelsen, men jag är tacksam för att det som har hänt har hänt, för det gör mig till den jag är och har gett mig det liv jag har nu.

Publicerad: