De är bäst i Stockholms Stadsteaters jubileumsrevy

Elisabet Carlsson och Sven Ahlström glänser

Av: Jan-Olov Andersson

Publicerad:
Uppdaterad:
Det stora teaterkalaset.
Foto: Matilda Rahm/pressbild
Det stora teaterkalaset.

Det stora teaterkalaset

Revy på Stockholms Stadsteater. Regi: Sissela Kyle. Biträdande regi och koreografi: Roine Söderlundh. Manus: Calle Norlén. Med Leif Andrée, Dan Ekborg, Pia Johansson, Sven Ahlström, Elisabet Carlsson med flera.

Det är påkostat, snyggt, mycket musik, sång och och stundtals väldigt roligt.

Det är samtidigt ganska mycket metateater, några gånger på gränsen till självupptaget.

Första besöket i en teatersalong sedan coronahelvetet brakade löst. Känns både ovant och alldeles underbart.

Och lite märkligt. Särskilt i det här fallet, för om vi räknar in den tekniska personalen, är det fler på och kring scenen än vi 50 i publiken. Från 1 november får de ta in 91 personer på Klarascenen, så fler biljetter kommer att släppas. Från 12 januari flyttas föreställningen till då färdigrenoverade Stora scenen och 300 besökare (om inte reglerna har ändrats till dess).

Det är lätt att förstå om några av skådespelarna nästan är spelsuget övertända i inledningen. Det här är en revy där de flesta i den stora ensemblen på scenen får chansen att glänsa. Det är påkostat. Massor av klädbyten. Musik från hela 1900-talets populärkulturella repertoar, fram till nutid, som har försetts med nya sångtexter. Snygga dansnummer. Och, det är ju en revy, mycket humor.

Foto: Bengt Wanselius/pressbild
Det stora teaterkalaset.

Affischnamnen är Leif Andrée, Dan Ekborg och Pia Johansson. Den sistnämnda är självklar vad hon än gör. När tekniken strular, börjar hon improvisera. Ekborg har lite för lite att göra, tycker jag, men är väldigt rolig i en återkommande medvetet tråkig scen, som alltid avbryts. Hans ”Sång till publiken” är väldigt fin.

Andrée är tyvärr sjuk några dagar till (nej, inte corona). Det ska fan vara understudy till honom. Han har en pondus och aura, inte minst i komiska nummer, som nästan ingen annan. Är en av få svenska skådespelare av det slaget att de som bara möter honom på gatan, kan prata om det i veckor efteråt. Så han är djupt saknad.

På gränsen till självupptagen metateater, ja, men det ska det väl å andra sidan vara. Det är ju en revy om teaterns 60 år.

Foto: Bengt Wanselius/pressbild
Det stora teaterkalaset.

Sketcher om Ibsen, Brecht och Tjechov lyfter aldrig. Känns lite interna. Där känns det som att Calle Norlén nog inte riktigt varit på hemmaplan och kunnat ta ut svängarna som när han jobbar för privatteatrarna. Men några nummer om en repetition som helt spårar ur och om hur Stadsteater-agenter raggade alternativa spelställen i folks lägenheter under renoveringen är väldigt smarta och roliga.

Om Sara Jangfeldt och Sofia Jung är de som utmärker sig mest framför sångmikrofonerna, är de största stjärnorna för mig annars Elisabet Carlsson och Sven Ahlström.

Carlsson, för de flesta kanske fortfarande känd som bibliotikarien som Michael Nyqvists bonde föll för i Kjell Sundvalls filmsuccé ”Grabben i graven bredvid” (2002), är en multibegåvning. Hon stjäl nästan varenda scen i ”Det stora teaterkalaset”.

Ahlström, även känd från film och tv, mest för allvarligare roller, har ett underfundigt sätt att leverera roliga repliker med ett slags allvar så att de blir sylvassa. Det är inte bara till utseendet han påminner om en lite yngre Johan Ulveson.

Publicerad:

LÄS VIDARE