Ett värdigt vinnarpar - men ”På spåret” behöver fler A-kändisar

NÖJE

Johan Hilton och Kristin Lundell var absolut värdiga vinnare.
Men finalen av ”På spåret” blev tyvärr rejält avslagen.
Och till nästa säsong behövs mer mångfald. Färre journalister, mer A-kändisar.

Egentligen tog finalen slut redan efter några minuter.
På första resmålet Las Vegas, chansade Kalle Lind/Isobel Hadley-Kamptz på tämligen både luddiga och väldigt otaktiska grunder när de ryckte i nödbromsen på tio poäng och glatt sa San Diego.
Johan Hilton/Kristin Lundell drog på åtta, men hade då mer på fötterna. Åttapoängsledningen krympte bara vid ett tillfälle, annars höll vinnarparet hela tiden ungefär tio poängs försprång, vilket innebar att matchen var avgjord redan halvvägs. Ingen dramatik. Kristian Luuk slutade också att berätta vad ställningen var, som för att lura någon enstaka tv-tittare att det fortfarande var spännande.
Som helhet har det varit en bra säsong, men inte den allra bästa.
Några lag var oväntat svaga, några ser vi gärna igen.
Kristian Luuk och Fredrik Lindström har oftast varit , om än snudd på övertända ibland.
En del frågor har varit svåra, nästan konstiga.
Och mångfalden, herregud!
Tänker då inte på att protester i stil med fjolårets mot Oscarsgalan kanske vore på sin plats, en #PåSpåretSoWhite-kampanj. Nöjer mig med att konstatera att det är på tok för få A-kändisar och för många journalister, nästan hälften av de tävlande.
Inget ont om finalparen, men anar att en majoritet av de ungefär 2,5 miljoner tittarna, inte har en aning om vad de tävlande sysslar med till vardags…

Så bra var lagen:

Johan Hilton/Kristin Lundell
Skriver om populärkultur i Aftonbladet respektive DN. Har även några böcker bakom sig. Märks att de är nära vänner, de har bra kemi ihop. Har genomgående varit bra på musikfrågorna. Och på att klura ut resmålen. Men de har också kompletterat varandra utmärkt i alla möjliga andra ämnen. Har ju heller inte direkt missgynnats av att det har varit ganska mycket frågor om populärkultur. Mycket värdiga vinnare. Fick 36 poäng.

Isobel Hadley-Kamptz/Kalle Lind
Hon är krönikör, kulturskribent och författare. Han är krönikör, författare och programledare. Båda var, innan ”På spåret”, kända i en lite snävare krets. Bra kemi och Kalle Lind har en härlig underfundig humor och drar märkliga skrönor. Starkt att gå till final, men där tog ojämnheten och en del kunskapsluckor ut sin rätt. Fick 26 poäng.

Så bra var musiken:

Jag blir allt mer förtjust i Veronica Maggios röst och sätt att sjunga, som att hon är lite, lite snuvig.
Härlig verson av Petula Clarks 1960-talsklassiker ”Downtown”. Hur bra Maggios italienska är, är inte jag rätt person att avgöra, men det lät bra, när hon tolkade Anna-Lena Löfgren-klassikern ”Lyckliga gatan”.
Kvällens mest vilsna: Hur kunde Kristin Lundell se svenska övergångsställen i bilderna från andra resmålet, Nordkoreas huvudstad Pyongyang?
Kvällens replik: Jag minns oväsentligheter. Kan inte mina barns fyra sista (siffror i personnumret), men vet när Martin Ljung är född. (Kalle Lind om att han helst vill ha frågor om det förflutna)
Kvällens replik-vi-aldrig-mer-vill-höra: Nu är det dags för mitt favoritmoment, Listan!
Om Kristian Luuk verkligen tycker så, är det bara att hoppas att redaktionen kör över honom och byter ut Listan mot… vad som helst. Come back för Vem där? eller Retur. Sten, sax, påse, 50 meter frisim, schack, föna hår, rysk roulette… vad som helst är bättre än Listan.