Utdrag ur nya ”Millennium”-boken ”Hon som måste dö”

Smygläs ur David Lagercrantz bok

avNöjesbladet


▪▪ Den är bland de mest hajpade böckerna i år.

▪▪ Nu kan Aftonbladet exklusivt publicera ett smakprov ur David Lagercrantz kommande Millennium-bok ”Hon som måste dö”, den sista boken i serien.


Nya boken kommer ut 22 augusti.

PROLOG

Det dök upp en ny tiggare i kvarteret den sommaren. Ingen visste vad han hette och ingen brydde sig heller, även om ett ungt par som passerade honom varje morgon kallade ­honom den galna dvärgen, vilket åtminstone till hälften var orättvist. Han var inte kortväxt i medicinsk mening. Han var hundrafemtiofyra centimeter lång och proportionerligt byggd. Men han var verkligen sinnessjuk, och ibland for han upp och grep tag i folk, och talade osammanhängande.

Annars satt han mest på en kartongbit på Mariatorget, precis intill fontänen och statyn av Tor, och då hände det tvärtom att han väckte vördnad. Med sitt höjda ­huvud och sin raka rygg kunde han se ut som en hövding på dekis, och det var också hans sista sociala kapital, och själva orsaken till att folk ännu slängde till honom mynt eller sedlar. De trodde sig ana en förlorad storhet, och de hade inte fel. Det hade funnits en tid när folk bugat för honom.

Men nu var han sedan länge fråntagen allt, och inget blev bättre av den svarta fläcken på hans kind. Fläcken såg ut som en bit av döden själv. Det enda som skilde ut sig var hans dunjacka. Hans dunjacka var blå och dyr, en Marmot Parka. Men den gav honom ingen normalitet, inte bara för att jackan var täckt av smuts och matrester. Den såg arktisk ut, och det var sommar i Stockholm. En tryckande hetta låg över staden, och när svetten porlade ner från mannens kinder tittade folk besvärat på ­jackan som om bara åsynen av den gjorde dem ännu mer plågade av värmen. Men han tog aldrig av den.

Han var förlorad för världen och det kändes inte troligt att han kunde vara ett hot för någon. Men i början av augusti anades ett mer målmedvetet drag i hans ögon, och på efter­middagen den elfte präntade han ner en vindlande historia på linjerat A4-papper som han ­senare samma kväll klistrade upp som en väggtidning på busshållplatsen vid Södra station.

Berättelsen var en hallucinatorisk skildring av en fruktansvärd storm. Ändå lyckades den unga AT-läkaren ­Else Sandberg, som väntade på buss 4, dechiffrera delar av inledningen och märkte då att en medlem av regeringen nämndes. I övrigt koncentrerade hon sig mest på att ställa en diagnos. Hon gissade på paranoid schizofreni.

Men när hon tio minuter senare klev på bussen glömde hon alltihop, och det enda som stannade kvar var känslan av obehag. Det var en sorts Cassandraförbannelse. Ingen trodde mannen eftersom den sanning han formulerade var så inlindad i vansinne att den knappt gick att se. Ändå måste budskapet på något vis ha gått fram, för redan nästa morgon steg en kille i vit skjorta ut ur en blå Audi och rev ner väggtidningen.

Natten mot lördagen den femtonde augusti hade tiggaren sökt sig bort till Norra Bantorget för att få tag i svartsprit. Han mötte då ett annat fyllo, den gamle industriarbetaren Heikki Järvinen från Österbotten.

”Hallå broder. Är nöden svår?” sa Järvinen.

Han fick inget svar, inte först. Sedan vällde en lång ­harang fram som Heikki uppfattade som rent skryt och ljug, och han fräste ”skitsnack”, och i ett onödigt tillägg – det medgav han själv – lade han till att mannen såg ut som en ”tjing tjong kinaman”.

”Me Khamba-chen, I hate China”, röt tiggaren till­baka.

Sedan tog det hus i helvete. Med sin fingerlösa hand drämde han till Heikki, och även om det inte precis såg skolat eller intränat ut fanns det en oväntad auktoritet i hans våldsamhet. Heikki blödde från munnen och svor förfärligt på finska när han vacklade därifrån, ner i ­T-centralens tunnelbana.

Då tiggaren sågs igen var han tillbaka i sina gamla kvarter, svårt berusad och illamående. Det rann saliv från hans mun, och han höll om sin strupe och muttrade:

”Very tired. Must find a dharamsala, and a lhawa, ­very good lhawa. Do you know?”

Han väntade aldrig på svar utan korsade Ringvägen, som en sömngångare, och strax efteråt slängde han en halvflaska sprit utan etikett på marken och försvann in bland träden och buskarna i Tantolunden. Därefter visste ingen riktigt vad som hände, bara att ett lätt regn föll på morgonen och att det blåste från norr. Klockan åtta mojnade vinden och det klarnade upp, och mannen satt på knä, lutad mot en björk.

Nere på gatan förbereddes för Midnattsloppet. Det var en känsla av folkfest i stadsdelen. Tiggaren var död, omgiven av en ny glädje i luften, och ingen brydde sig om att han levt ett liv av osannolika strapatser och hjältedåd, eller ännu mindre att han älskat bara en enda ­kvinna i sitt liv, och att också hon dött i en förkrossande ensamhet.


DEL 1

DE OKÄNDA

Många döda får aldrig ett namn och vissa

inte ens en grav.

Andra får vita kors bland tusentals andra, som på

den amerikanska krigskyrkogården i Normandie.

Några få tillägnas ett helt monument, som

Den okände soldatens grav vid Triumfbågen i Paris

eller i Alexanderträdgården i Moskva.


KAPITEL 1

DEN 15 AUGUSTI

Det var författaren Ingela Dufva som först ­vågade sig fram till trädet, och förstod att mannen var död. Klockan var då halv tolv på förmiddagen. Det luktade illa och surrade av flugor och mygg, och Ingela Dufva var inte helt sanningsenlig när hon senare sa att det fanns något gripande hos gestalten.

Mannen hade kräkts och haft svår diarré. Snarare än av vördnad var hon fylld av obehag, och rädsla för sin egen död. Inte heller poliserna, Sandra Lindevall och Samir Eman, som anlände till platsen femton minuter senare såg det som annat än en straffuppgift.

De fotograferade mannen och sökte igenom när­området, även om de inte letade så långt bort som till sluttningen nedanför Zinkens väg där halvflaskan med sprit låg med ett tunt lager som av grus i botten, och trots att ingen av dem tyckte att det ”lyste brott om händelsen” undersökte de noga hans huvud och bröstkorg. De fann inga spår av våld, och inte heller några andra ­tecken på misstänkta dödsorsaker, bortsett från ett tjockt dregel som runnit ner från hans mun, och efter att ha diskuterat frågan med sina befäl beslöt de att inte spärra av platsen.

I väntan på att en ambulans skulle frakta bort liket, gick de igenom fickorna i den oformliga dunjackan. De hittade massor av genomskinligt papper från korvkiosker och en del mynt och en tjugokronorssedel och ett kvitto från en kontorsbutik på Hornsgatan, däremot ­ingen legitimation eller id-handling.

Ändå trodde de att mannen lätt borde kunna gå att identifiera. Det saknades inte iögonfallande känne­tecken. Men det var, som så mycket annat, en felaktig hypotes. På Rättsmedicinska enheten i Solna där kroppen obducerades togs röntgenbilder på tänderna. Varken de eller fingeravtrycken gav träff i registren, och ­efter att ha skickat iväg en rad prover till NFC, Nationellt Forensiskt Centrum, kollade rättsläkaren Fredrika Nyman – trots att det inte alls ingick i hennes arbetsuppgifter – upp några telefonnummer som skrivits ner på en hopknycklad lapp i mannens byxficka.

Ett av dem gick till Mikael Blomkvist på tidningen ­Millennium, och under några timmar tänkte hon inte mer på det. Men senare på kvällen, då hon precis haft ett uppslitande bråk med sin ena tonårsdotter, påminde hon sig att hon bara det senaste året obducerat tre kroppar som fått begravas namnlösa, och då svor hon över det, och över livet i allmänhet.

Hon var fyrtionio år och ensamstående med två barn, och hon led av ryggsmärtor och sömnlöshet och känslor av meningslöshet, och utan att hon riktigt begrep varför ringde hon Mikael Blomkvist.


Telefonen surrade. Det var ett okänt nummer och Mikael brydde sig inte om det. Han hade precis lämnat sin lägenhet och var på väg ner längs Hornsgatan mot Slussen och Gamla stan utan att ha en aning om vart han skulle. Han bar grå linne­byxor och en ostruken jeansskjorta, och länge vandrade han bara kors och tvärs bland gränderna ända tills han slog sig ner på en uteservering på Österlånggatan och beställde en Guinness.

Klockan var sju på kvällen. Men det var ännu varmt, och från Skeppsholmen hördes skratt och applåder och han såg upp mot den blå himlen och kände en mild, fin bris från vattnet, och försökte intala sig att livet inte var så dumt ändå. Han lyckades inte särskilt, och det hjälpte inte mycket vare sig med en eller två öl, och till slut muttrade han något, och betalade och gick hemåt igen för att fortsätta arbeta, eller bara försvinna bort i en ­teveserie eller en deckare.

Men strax därpå ändrade han sig igen och i ett infall stack han iväg mot Mosebacke och Fiskargatan. På Fiskar­gatan 9 bodde Lisbeth Salander, och han hade inga större förhoppningar att hon skulle vara hemma. Efter begravningen av sin gamle förmyndare Holger Palmgren hade hon rest runt i Europa, och bara sporadiskt svarat på Mikaels mejl och sms. Ändå beslöt han, mest på chans, att ringa på, och han tog därför trappan upp från torget, och såg förvånat mot huset mitt emot. Hela husväggen var täckt av en ny stor graffititeckning. Men han ägnade den ingen tid, trots att det i övrigt var en teckning att försvinna in i, full av surrealistiska detaljer, bland annat av en liten lustig man i skotskrutiga byxor som stod barfota på en grön tunnelbanevagn.

I stället slog han in portkoden och steg in i hissen och blängde mot spegeln därinne. Det märktes inte precis att sommaren varit het och solig. Han var blek och hålögd och han tänkte återigen på börskraschen som han slitit med hela juli. Det var en viktig story, inget tvivel om annat, en krasch, inte bara orsakad av höga värderingar och uppblåsta förväntningar utan också av hacker­attacker och desinformationskampanjer. Men ­numera grävde varenda undersökande journalist av rang i historien, och även om han funnit en del – bland annat förstått vilken trollfabrik i Ryssland som spridit de ­värsta lögnerna – kändes det som om världen klarade sig bra utan hans insatser. Förmodligen borde han enbart ta ­ledigt, och börja motionera han med, och kanske också bättre ta hand om Erika som höll på att skilja sig från sin Greger.

Hissen bromsade in, och han sköt upp gallergrinden och steg ut på våningsplanet och blev ännu mer övertygad om att besöket var lönlöst. Lisbeth var helt säkert bortrest, och struntade i honom. I nästa ögonblick blev han orolig. Dörren till lägenheten var vidöppen och i ett slag förstod han hur rädd han hade varit hela sommaren för att hennes fiender skulle ge sig på henne, och han ­rusade in över tröskeln och ropade ”hallå, hallå”, och möttes av en lukt av målarfärg och rengöringsmedel.

Men längre kom han inte. Han hörde fotsteg. Någon flåsade som en frustande tjur i trappan bakom honom, och han vände tvärt om och stirrade in i två grovhuggna män i blå overaller. Männen bar på ett stort föremål, och så upphetsad var han att han inte förmådde tolka scenen vardagligt eller normalt.

”Vad håller ni på med?” sa han.

”Vad ser det ut som?”

Det såg ut som två flyttgubbar som kånkade på en blå soffa, en ny flott designmöbel, och Lisbeth, det visste han om någon, var inte mycket för designprylar och ­inredning, och han skulle just säga ännu ett par ord då han hörde en röst inne från våningen. Ett ögonblick tolkade han den som Lisbeths, och han lyste upp. Men rimligtvis önsketänkte han. Rösten var inte ens lik Lisbeths.

”Det var ju ett flott besök. Vad förskaffar mig den äran?”

Han vände om igen, och på tröskeln stod en lång svart kvinna i fyrtioårsåldern och betraktade honom med en spefull blick. Kvinnan bar jeans och en elegant grå blus. Hon hade håret i flätor och sneda gnistrande ögon och han blev ännu mer förvirrad. Kände han inte igen ­henne?

”Nej, nej”, muttrade han. Jag bara …”

”Du bara …”

”Tog fel våning.”

”Eller visste du inte att den unga damen sålt sitt hem?”

Han visste det inte, och han kände sig olustig, speciellt när kvinnan fortsatte att le, och han blev närmast lättad när hon i stället vände sig till flyttgubbarna och såg till att soffan inte stötte i dörrkarmarna och försvann in i lägenheten igen. Han ville sticka därifrån, och smälta informationen. Han ville dricka ännu mer Guinness. Men han förblev kvar, som fastfrusen, och sneglade på brevlådeinkastet. Det stod inte V-kulla där längre utan Linder. Vem i helvete var Linder? Han slog på namnet på sin mobil och fick upp kvinnan också på mobil­skärmen.

Hon var Kadi Linder, psykologen och styrelseproffset, och han tänkte på henne – det lilla han visste – men framför allt på Lisbeth och lyckades bara något så när strama upp sig och se samlad ut när Kadi Linder dök upp i dörröppningen igen, inte bara spefull nu utan också undrande. Blicken flackade. Hon doftade svagt av parfym, och var smärt med smala handleder och markerade nyckelben.

”Nu måste du berätta. Hade du verkligen gått fel?”

”Jag passar på den frågan”, svarade han och det var inget bra svar, det insåg han genast.

Men han förstod av hennes leende att hon genomskådat hans fint, och han ville komma undan så billigt som möjligt. Ingenting skulle kunna få honom att avslöja att Lisbeth bott på adressen under fiktiv identitet, oavsett vad Kadi Linder visste eller inte.

”Det gör mig inte precis mindre nyfiken”, sa hon.

Han skrattade – som om alltihop var en löjlig privatsak.

”Så du är inte här för att granska mig?” fortsatte hon. ”Det var ju inte billigt det här stället.”

”Såvida du inte huggit av ett hästhuvud och lagt det i någons säng, ska jag nog lämna dig i fred.”

”Minns i och för sig inte alla detaljer i förhandlingarna. Men jag tror inte att det förekom.”

”Skönt. Då får jag önska dig lycka till”, svarade han med spelad lättsamhet, och tänkte gå tillsammans med flyttkarlarna som kom ut ur lägenheten.

Men Kadi Linder ville uppenbarligen tala mer, och hon fingrade nervöst på sin blus och sina flätor, och det slog honom att det han tolkat som en irriterande självsäkerhet i själva verket var en fasad för något helt annat.

”Känner du henne?” sa hon.

”Vem?”

”Hon som bodde här?”

Han returnerade frågan.

”Gör du?”

”Nej”, sa hon. ”Jag vet inte ens vad hon heter. Men jag gillar henne ändå.”

”Hur kommer det sig?”

”Trots hela kaoset på börsen blev det en rätt galen budgivning, och jag hade ingen chans att hänga med så jag gav upp. Men jag fick lägenheten i alla fall eftersom ’den unga damen’ – som advokaten kallade henne – ­ville att jag skulle ha den.”

”Lustigt.”

”Eller hur?”

”Kanske hade du gjort något som den unga damen tyckte om?”

”I media är jag väl mest känd för att ha bråkat med gubbar i styrelserna.”

”Det är väl inte omöjligt att hon gillar sådant.”

”Det är väl inte det. Får jag bjuda på en inflyttningsöl så kanske du vill berätta något själv. Jag måste säga …”

Hon tvekade igen.

”… att jag älskade ditt reportage om tvillingarna. Det var otroligt gripande.”

”Tack”, sa han. ”Vänligt av dig. Men jag måste gå.”

Hon nickade och han fick fram ett ”hej då”. Annars mindes han knappt hur han tog sig därifrån, bara att han klev ut i sommarkvällen. Han lade definitivt inte märke till att det satt två nya övervakningskameror utanför porten, eller ens att en luftballong befann sig rakt ovanför på himlen. Han bara korsade Mosebacke och fortsatte ner Urvädersgränd, och först framme vid Götgatan saktade han in, och kände hur luften helt gått ur honom, och då hade inget annat hänt än att Lisbeth flyttat, och det borde han egentligen bara ha välkomnat. Hon var i större säkerhet nu. Men i stället för att glädjas kändes det som en örfil, och det var idiotiskt förstås.

Hon var Lisbeth Salander. Hon var som hon var. ­Ändå kände han sig sårad. Hon kunde väl åtminstone ha ­antytt något, och han fingrade på sin mobil igen för att skicka iväg ett sms, en fråga, fast nej, det fick vara som det ­ville. Han kom ner längs Hornsgatan och såg att de allra yngsta redan börjat springa sin runda i Midnattsloppet, och han stirrade förundrat på alla föräldrar som tjoade och hejade intill trottoarkanten, precis som om deras ­glädje var obegriplig för honom, och han fick anstränga sig för att korsa gatan i en lucka mellan löparna. Uppe på Bellmansgatan fortsatte tankarna att irra, och han mindes när han senast sett Lisbeth.

Det var på restaurang Kvarnen kvällen efter Holgers begravning, och ingen av dem hade haft särskilt lätt för att hitta ord, och det var givetvis inte särskilt förvånande, och det enda som egentligen stannat kvar från ­mötet var svaret på hans fråga:

”Vad ska du göra nu?”

”Jag ska vara katten och inte råttan.”

Katten och inte råttan.

Han försökte få henne att förklara. Han lyckades aldrig, och han erinrade sig hur hon efteråt försvann bort över Medborgarplatsen, klädd i en svart skräddarsydd kostym som fick henne att likna en ilsken pojke som motvilligt klätt upp sig för en högtid. Det var inte så länge sedan. Det var i början av juli. Men det kändes redan avlägset, och han tänkte på det och annat när han fortsatte hemåt. Då han till slut kommit in i lägenheten och slagit sig ner i soffan med en Pilsner Urquell, ­ringde telefonen igen.

Det var en rättsläkare som hette Fredrika Nyman.


KAPITEL 2

DEN 15 AUGUSTI

Lisbeth Salander satt i ett hotellrum på Manege­torget i Moskva och tittade på sin laptop, och såg hur Mikael kom ut från porten på Fiskargatan. Han bars inte fram av sin vanliga resning utan tycktes vilsen och det stack till i henne av något hon inte helt begrep eller ännu mindre tog sig tid att skärskåda. Hon lyfte bara blicken från datorn, och ­tittade mot den välvda glaskupolen därute som glit­trade i ett mångfärgat sken.

Staden som nyss varit henne likgiltig drog henne till sig, och hon övervägde att strunta i alltsammans och försvinna iväg och dricka sig full. Men det var dum­heter förstås. Hon måste förbli disciplinerad. Hon hade i stort sett bott vid datorn, och ibland knappt sovit. Ändå såg hon paradoxalt nog mer städad ut än på länge. Håret var nyklippt och kort. Piercingarna var borta och hon bar en vit skjorta och sin svarta kostym precis som på begravningen, inte egentligen för att hedra Holger utan för att det blivit en vana och för att hon ville smälta in bättre.

Hon hade bestämt sig för att slå till först och inte vänta som ett jagat byte i ett hörn, och det var därför hon ­befann sig i Moskva, och det var därför hon sett till att kameror installerats på Fiskargatan i Stockholm. Men priset var högre än hon föreställt sig. Inte bara för att hennes förflutna revs upp och höll henne vaken om ­nätterna. Fienden dolde sig också bakom dimridåer och hopplösa krypteringar och hon satt i timmar och ­sopade igen sina spår. Hon levde som en förrymd fånge, och ingenting av det hon sökte kom lätt till henne, och det var först nu efter mer än en månads arbete hon ­närmade sig målet. Men det var inte lätt att veta säkert, och ibland undrade hon om inte fienden låg steget före, trots allt.

I dag när hon rekognoserat och förberett sin operation hade hon känt sig bevakad, och ibland på nätterna lyssnade hon oroligt på människorna i hotellkorridoren, särskilt på en man – hon var säker på att det var en man – med en inbyggd dysmetri, en återkommande oregel­bundenhet i stegen som ofta saktade ner utanför hennes dörr, och tycktes lyssna inåt.

Hon spolade tillbaka filmen. Mikael Blomkvist kom ännu en gång ut som en ledsen hund från Fiskargatan, och hon tänkte på det och drack ur sitt whiskyglas, och tittade ut genom fönstret. Mörka moln drog förbi över statsduman mot Röda torget och Kreml, det såg ut att bli regn. Det såg ut att bli ett förskräckligt oväder, och det kanske var lika bra. Hon reste sig, och funderade på att ta en dusch eller ett bad. Hon nöjde sig med att byta skjorta. Hon valde en svart. Det kändes lämpligt, och från ett lönnfack i sin resväska tog hon fram sin Cheetah, en Berettapistol som hon köpt illegalt redan andra dagen i Moskva, och stoppade ner den i hölstret ­innanför kavajen, och blickade ut över sitt rum.

Hon gillade det inte, och inte hotellet heller. Det var för lyxigt och bjäfsigt, och därnere i salongerna rörde sig inte bara män som hennes far, grandiosa skitstövlar med självklar äganderätt till sina älskarinnor och under­ställda. Ögon betraktade henne också, och ord kunde föras vidare, till underrättelsetjänsten eller till gangsters, och ofta satt hon som nu med händerna knutna som förberedd inför en strid.

Hon gick in i badrummet och stänkte kallt vatten i ­ansiktet. Det hjälpte inte mycket. Pannan spände av sömnlöshet och huvudvärk. Skulle hon gå redan? Det var väl lika bra, eller hur? Hon lyssnade ut mot korridoren, inget hördes och då försvann hon ut. Hon bodde på tjugonde våningen och hissen var inte långt bort. Vid hissarna stod en man i fyrtiofemårsåldern. Han var ­stilig och kortklippt, och bar jeans och läderjacka, och svart skjorta som hon. Hon hade sett honom förut. Något var märkligt med hans ögon – de lyste med olika sorts färger och glans. Men hon brydde sig inte om det.

Med blicken sänkt åkte hon ner med honom, och klev ut i foajén och kom ut på torget, och tittade mot den stora glaskupolen som glittrade i mörkret därute med sin roterande världskarta. Under låg ett köpcenter i fyra våningar. Ovanpå stod en staty i brons av S:t Göran och draken. S:t Göran var Moskvas skyddshelgon och hon såg honom överallt i staden, lyftande sitt svärd, och ibland satte hon handen mot skulderbladet, som en skyddande, omvårdande gest mot hennes egen drake. Då och då rörde hon vid ett gammalt skottsår i axeln och vid ett ärr efter ett knivhugg i höften. Det var som om hon ville påminna sig om det som gjort ont.

Hon tänkte på eldsvådor och på katastrofer och på sin mamma, och hela tiden ansträngde hon sig för att inte fastna på övervakningskamerorna. Hon gick därför ryckigt och spänt medan hon skyndade mot Tverskoj Boule­vard, den stora paradgatan med sina parker och träd­gårdar, och hon stannade inte förrän hon nått fram till Versailles, en av stadens flottaste restauranger.

Det var ett ställe som såg ut som ett barockpalats med pelare och guldornament och kristaller, en hel skinande 1600-talspastisch och inget ville hon hellre än att bara sticka därifrån. Men därinne skulle det i kväll bli fest för stadens allra rikaste, och hon såg förberedelserna redan på håll. Än så länge hade inga andra än en drös vackra unga kvinnor kommit, inhyrda callgirls helt ­säkert. Men personalen arbetade hårt med att ställa i ordning det sista, och hon gick närmare och fick då syn på värden.

Han hette Vladimir Kuznetsov och han stod vid ­entrén i vit smoking och lackskor, och även om han inte var gammal, knappt femtio, såg han ut som tomten själv med vitt hår och skägg och en tjock mage som kontrasterade mot hans smala ben. Officiellt var han en liten solskenshistoria, en misslyckad småtjuv som sadlat om och blivit en framgångsrik kock, specialist på björnstek och svampsåser. Men i hemlighet förestod han en rad trollfabriker som producerade falska nyheter, ofta med en antisemitisk underton. Kuznetsov hade inte bara vållat kaos och påverkat politiska val. Han hade också blod på sina händer.

Han hade skapat förutsättningar för folkmord, och gjort hatet till big business, och bara att se honom vid entrén stärkte Lisbeth, och hon rörde vid konturen av sin Beretta i hölstret, och såg sig om. Kuznetsov drog nervöst i sitt skägg. Det var hans stora kväll, och där­inne spelade den stråkkvartett som Lisbeth visste ­skulle ersättas av jazzbandet Russian Swing senare på kvällen.

Utanför sträckte sig en röd matta under ett tak av svarta jalusier. Mattan var avgränsad av rep och liv­vakter. Livvakterna stod tätt, och bar grå kostymer och öronsnäckor och var beväpnade allihop. Kuznetsov tittade på sitt armbandsur. Ännu hade inga av gästerna dykt upp, kanske var det ett sorts spel. Ingen ville komma först.

Däremot trängdes redan mycket folk på gatan, människor som ville stirra och glo. Det hade uppenbarligen spridit sig att höjdare var på ingång, och det var bra, trodde hon. Hon flöt in bättre. Men så började regnet falla, dugga först, sedan öste det ner. Längre bort sken en blixt. Åskan mullrade, och folk skingrades. Bara några få tappra med paraplyer stod kvar, och kort därpå kom de första limousinerna och gästerna, och Kuznetsov hälsade och bugade och en av damerna intill honom prickade för i en liten svart bok, och långsamt fylldes restaurangen av medelålders män och ännu fler unga kvinnor.

Lisbeth hörde sorlet därinifrån som blandades med musiken från stråkorkestern, och då och då skymtade gestalter hon stött på i sin kartläggning, och hon noterade hur Kuznetsovs miner och rörelser förändrades beroende på människornas betydelse och ställning. Gästerna fick det leende och den bugning han ansåg att de förtjänade, och de riktigt fina fick ett skämt också, även om det mest var Kuznetsov som skrattade.

Han flinade och skrockade som en hovnarr, och Lisbeth stod frusen och våt och stirrade på spektaklet, och kanske blev hon alltför uppslukad. En av vakterna lade märke till henne och nickade åt en kollega och det var inte bra, inte bra alls och hon låtsades gå iväg, men gömde sig i stället i en port längre bort, och märkte då att hennes händer skakade och hon trodde inte det var regnet eller kylan.

Hon var spänd intill bristningsgränsen, och hon tog upp sin mobil och kontrollerade att allt låg förberett. Attacken måste vara perfekt vältajmad. Annars skulle hon vara förlorad, och hon gick igenom det hela en, två, tre gånger. Men tiden rann iväg och snart slutade hon tro på det. Regnet föll, och inget hände, och det såg alltmer ut som ännu en missad möjlighet.

Alla inbjudna tycktes ha kommit. Till och med Kuznetsov gick in, och då steg hon försiktigt fram och ­kikade in. Festen var i full gång. Männen hade redan börjat hiva i sig shots och tafsa på tjejerna, och då beslöt hon att återvända till hotellet.

Men precis då bromsade ännu en limousin in, och en dam vid dörren rusade in och hämtade Kuznetsov som lufsade ut från restaurangen med svett i pannan och ett glas champagne i handen, och då beslöt Lisbeth att stanna, trots allt. Det var en viktig gäst uppenbarligen. Det märktes på vakterna och på oron i luften, och på Kuznetsovs fåniga uttryck, och Lisbeth retirerade till sin port. Men ingen steg ur limousinen.

Ingen chaufför sprang ut i regnet och öppnade dörren. Bilen bara stod där och Kuznetsov rättade till sitt hår och sin fluga, och torkade pannan, och drog in magen och svepte sitt glas och i det ögonblicket slutade Lisbeth darra. Hon uppfattade något i Kuznetsovs blick som hon kände bara alltför väl, och utan att tveka längre satte hon igång sin hackerattack.

Därefter stoppade hon ner mobilen i fickan och lät programkoderna arbeta för sig själva medan hon såg sig om med fotografisk skärpa, och noterade varenda detalj i omgivningen, livvakternas kroppsspråk, och deras händers närhet till vapnen, luckorna mellan deras axlar längs den röda mattan, och ojämnheterna och vattenpölarna på trottoaren framför henne.

Stilla, närmast katatonisk stod hon och betraktade alltihop ända tills chauffören kom ut från limousinen, fällde upp ett paraply och öppnade bakdörren. Då klev hon framåt med kattlika steg och med handen vilande vid pistolen innanför kavajen.


”Hon som måste dö” kommer ut 22 augusti 2019.


ARTIKELN HANDLAR OM