Årets 11 bästa filmer – vann gjorde ekoskräck

NÖJE

Här är årets bästa filmer, enligt mig.

Bäst var – en skräckfilm.

Utan blod. Utan våld. Utan en enda kniv.

Pengar, pengar, pengar. Brad Pitt i ”The big short” – årets bästa film om världens undergång, enligt Virtanen.

1. ”The big short”, regi Adam McKay. Med Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling, Brad Pitt.

Jag hyrde den igen förra veckan och fytusan vad otäck den är.

Och sablars rolig.

”The big short” är en formidabel skildring av det största hotet mot civilisationen som vi känner den.

Det är faktiskt inte miljön. Hur underligt det än kan låta. Det är inte ens Vladimir Putin imperialistambitioner eller Donald Trumps skräckkabinett och det är sannerligen inte tiggare eller någon islamisering av Europa, vilket inte undgått mig är en vanlig paranoia bland folk som aldrig varit i London.

Det är marknadsekonomin.

Obs! jag är inte kommunist, jag är helt för marknadsekonomi, men den form vi ser nu är ett existentiellt hot. Det visar ”The big short” fantabulöst underhållande.

Det verkligt otäcka är att filmen bygger på sanna händelser skildrade av finansmarknadsjournalisten Michael Lewis i reportaget ”The big short: Inside the doomsday machine”, som ledde fram till investmentbanken Lehman Brothers konkurs hösten 2008.

”Jag har en känsla av om några år kommer folk göra vad de alltid gör när ekonomin kraschar – skylla på invandrare och fattigt folk”.

Konsekvenserna av börsspekulationerna blev fruktansvärda, hela världen drabbades av lätt eller svår ekonomisk depression. Och poängen är: Detta var inte alls domedagen. Det var bara nära ögat.

I dag lever miljontals amerikaner fortfarande med sviterna medan skurkarna i vita skjortor på Wall street spekulerar lika vilt som då medan börserna fortsätter att slå rekord. Reportageboken ”Simma med hajar: en resa mot finansvärldens innersta” av Joris Luyendijk på skildrar samma elände.

Alla vet att kraschen kommer hända igen. Frågan är inte om, frågan är när och hur illa det blir och om ens staten – skattebetalarna – kommer kunna rädda de börsnoterade megabankerna den gången.

Och poängen är: 2008-krachen var alls inte domedagen. Det var bara nära ögat.

Som den koleriske hjälten Mark Baum, spelad av Steve Carrell, säger i slutet av filmen när alla skurkar åtalats (nävars, ingen straffades trots att girigheten ofta var regelrätta bedrägerier – kreditvärderingar kunde köpas och människor lurades att ta lån utan säkerhet):

”Jag har en känsla av om några år kommer folk göra vad de alltid gör när ekonomin kraschar – skylla på invandrare och fattigt folk”.

Den dag inga pengar kommer ut ur bankomaten och banksaldot tappat värde kan vi möjligen trösta oss med att lånet på bostaden heller inget är värt.

Oh, well. Förtjusande film.

2. ”Arrival”, regi Denis Villeneuve, med Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker.

Så fin. Underhållande och högspännande om kampen mellan vetenskapen och politiken när 12 rymdskepp landar på olika delar av jorden. En intelligent och färdig version av ”Interstellar”. Går på bio.

3. ”Spotlight”, regi Thomas McCarthy, med Mark Ruffalo, Michael Keaton, Rachel McAdams, Liev Schrieber.

Murvelfilm! Om när Boston Globe avslöjade katolska pedofilpräster i ett korrupt Boston. Uppe där med ”Insider”, ”Citizen ­Kane”, ”Press-stop” (också med Michael Keaton), ”Storstadsmaröder”, ”Network” och andra klassiska journalistfilmer. Finns som hyrfilm.

”Jag, Daniel Blake”.

4. ”American honey”, regi Andrea Arnold, med Shia LaBeouf, Sasha Lane.

Ungdomar på glid åker runt USA för att tigga genom att sälja tidningar. Sex, droger och en hjärtevärmande skildring av USA:s klassamhälle och mänskliga strävanden. Finfint soundtrack som extra sauce. Går på bio.


5. ”Jag, Daniel Blake”, regi Ken Loach, med Dave Johns, Hayley Squires.

Guldpalmsvinnaren skildrar hur ”the man” ser ut i dag – ett byråkratiskt helvete där den sjuka eller svaga inte får plats. Alla som klämts mellan sjukvården, försäkringskassan, socialen och a-kassan känner igen sig. Också i kärleken filmen skildrar, förhoppningsvis. Går på bio.

6. ”Hell or high water”, regi David Mackenzie, med Dale Dickey, Ben Foster, Jeff Bridges, Chris Pine.

Neovästern om bankers girighet, nedläggningen av det gamla Amerika, fattigdomen – och underhållande bankrånaraction. Ett mindre mästerverk i genren. Går på bio.

7. ”The revenant”, regi Alejandro G. Iñárritu, med Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Will Poulter.

Allas vår favoritregissör är i vildmarken där Leo grymtar och ligger med hästar, ungefär. En spektakulärt långsam och våldsam skildring av det goda mot det onda. Finns som hyrfilm.

8. ”Bortom Lampedusa”, regi Gianfranco Rosi, med Samuele, Pietro Bartolo.

Dokumentär om hur båtflyktingars liv (och död) är, i verkligheten. Det finns anledningar till att rasistiska politiker avskyr kultur. Den här typen av film är ett hot mot alla maktanspråk. Kommer som hyrfilm i januari.

9. ”A perfect day”, regi Fernando León de Aranoa, med Benicio del Toro och Tim Robbins.

Underskattad resa om hjälparbetare i det krigs­härjade Jugoslavien på 90-talet, cyniska, roliga, eländiga. En av de främsta bagateller om krigets plågor jag sett. Finns som hyrfilm.

10. ”The hateful eight”, regi Quentin Tarantino, med Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh.

När Samuel Jackson håler ett tal om sin blodsprängda varma penis är det tidernas komedi. I övrigt en fascinerande vilda västern-engångsupplevelse. Men mäster Tarantino bör ta sig tillbaka till samtiden. Finns som hyrfilm.

11. ”Steve Jobs”, regi Danny Boyle, med Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels.

Långsamt, oglamouröst och briljant fyrdelat kammardrama om varje Apple-lansering, skrivet av den store Aaron Sorkin. Finns som hyrfilm.

HEDERSOMNÄMNANDEN: ”Zootropolis” (barnfest), ”Where to invade next” (fiffig), ”Dr Strange” (rolig), ”The walk” (svindel), ”Yarden” (absurd), ”Sauls son” (ångest), ”Manchester by the sea” (ångest), ”Den gode dinosaurien” (barnkul), ”Speglingar” (fin), ”Eye in the sky” (smart), ”Nocturnal animals” (estetisk), Knight of cups” (jättekonstig).

Ps. ”Anomalisa” av Charlie Kaufman var medioker och jag har inte sett komedin ”Min pappa Toni Erdmann”, mycket tyder på att den skulle platsa här i täten. Ds.

ARTIKELN HANDLAR OM

Film