Maria Lundqvist imponerar som Shirley Valentine

Jens Peterson plussar hennes nya föreställning

1 av 3 | Foto: Sören Vilks
Maria Lundqvist som Shirley Valentine.
NÖJE

Hon drar in oss med skratt.

En kvick komedi om en kvinna som bryter upp från sin tråkige man och livet som kuliss.

Men det är allvaret som varar längst i Maria Lundqvists suveräna spel.

En kvinna på scen hela tiden.

Först hemma i ett nordengelskt kök där den trista vardagen upprepar sig på rutinens brant. Maria Lundqvist lagar mat på riktigt medan hon berättar och det luktar lök och livsleda. I andra akten är hon på en grekisk strand och berättar fortsättningen.

Shirley pratar med en vägg i köket och med en sten på stranden. Mest pratar hon förstås mot publiken, och det är så intensiv närkontakt att en del åskådare känner sig manade att svara som om det var standup eller barnteater.

Maria Lundqvist är lyhörd för det interaktiva.

Willy Russells pjäs spelades med framgång på olika scener innan den blev film 1989. Det finns över 20 roller med repliker i historien, och i filmen gjordes de av olika människor och man ansträngde sig för att röra sig i geografin. På scen är det fasta scenografier, och Maria Lundqvist ger röst åt alla när Shirley dramatiserar möten med familj, vänner, grannar och turister.

Hon har ett imponerande brett register av röster och uttryck.

Luktar långkörare – och lök

Edward af Silléns nya översättning och regi låter det utspelas i nutid utan att gå in på detaljer, och Shirley Valentine är 52 år. Den tidlösa historien handlar om en människa som känner att hon inte tagit tillvara livets alla dagar, som undrar hur hon blev en annan än den hon vill vara.

Det uttrycks i många fyndiga formuleringar som skulle passa som t-shirt eller klipp på kylskåpsdörren. Maria Lundqvist har skicklig komisk timing och vinner många skratt. Men det är när fnissen tystnar och det stora vemodet kommer in som hennes Shirley griper tag i hjärtat.

Det här luktar långkörare. Och lök.

ARTIKELN HANDLAR OM