Sambon: ”Jag är glad att han slapp lida”

NÖJE

Tackar för stödet: ”Det har värmt ett hjärta som har brustit”

1 av 4 | Foto: © RICKARD NILSSON
Gurianne Sandvén.

Det har gått en knapp månad sedan den mycket folkkäre musikern och skådespelaren Janne ”Loffe” Carlsson, 80, gick bort.
För Aftonbladet berättar hans sambo och livskamrat Gurianne Sandvén, 57, om chocken, sorgen och ensamheten. Men också om glädjen och tack­samheten över allt stöd.
–  Det har värmt ett hjärta som har brustit, säger hon.

Den 31 augusti dog Janne ”Loffe”­ Carlsson – 80 år gammal. I måndags begravdes den älskade skåde­spelaren och konstnären i en fullsatt Katarina kyrka i Stockholm. Gurianne Sandvén, 57, sambo och livskamrat sedan många år, är mycket rörd över alla känslofyllda möten och meddelanden som har strömmat in efter Janne ”Loffe” Carlssons bortgång. Det är något som hon verkligen uppskattat och som har berört henne.
– Det är vilt främmande männi­skor som skickat sms, ringt mig och berättat om olika möten med Janne nästan varje dag, säger Gurianne Sandvén.

Hade planer in i det sista

Hon vill gärna skicka en hälsning till alla som har hört av sig till henne personligen, men också till alla dem som skrivit in till Aftonbladet och delat med sig av sina tankar och känslor för ”Loffe”.

–  Jag är oerhört tacksam för alla som har hört av sig på ett eller annat sätt. Det har värmt ett hjärta­ som har brustit. Så det är jättefint, säger Gurianne Sandvén.
Det har varit en omvälvande månad och nu är det tomt, ensamt och jobbigt.

–  Det är svårt att förstå att han inte kommer hem igen.
Janne ”Loffe” Carlsson firade sin 80-årsdag i februari och hade många

saker på gång ända in i det sista. Han arbetade på en bok, hade en konstutställning i våras och stod på scen under Ystads jazzfestival i somras. Parets hus stod alltid öppet för familj och vänner. Trots att han kämpat mot sin levercancer under en längre tid kom hans bortgång väldigt plötsligt, enligt Gurianne Sandvén.
–  Jag sa till prästen att Janne inte var rädd för att dö. Han hade bara inte tid. Han hade så mycket planerat. Det fanns inte på kartan att hans liv skulle avslutas nu. Även om man visste att han var sjuk så var han stundtals otroligt pigg och frisk och nästan mindre sjuk. Cancern är otroligt lömsk – den jobbar på fast den låtsas som att den inte finns i kroppen, säger hon.

Tröstande ord

Efter att ha genomlidit ett par behandlingar mådde han dåligt, efter det mådde han bra igen.
–  Jag är glad för Jannes skull att han slapp lida och må väldigt dåligt. Vi hade bara planer hela tiden. När han väl blev sjuk så gick det fort. Ibland känns det väldigt tomt, att man inte riktigt fick säga hejdå.
Bara en vecka innan hade de pratat om att de inte ville förlora varandra, berättar hon. Det var ett tårfyllt samtal.

–  Jag sa att mitt liv inte skulle bli detsamma utan honom. Då hade han humorn att säga ”men tänk på mig då, mitt liv blir inte heller som vanligt”. Det hade han ju rätt i, säger hon.
Inför begravningen berättade Gurianne Sandvén att alla som ville komma var välkomna.

–  Jag tror inte han förstod att han var så populär och omtyckt. Han var inte den som framhävde sig själv utan tyckte snarare det var jobbigt att vara med på inter­vjuer.
Hon beskriver hur kluven han var till biografin som han arbetade med – kanske på grund av dåligt självförtroende.
–  Han ville inte bli missförstådd.
Hur hade han reagerat på all uppmärksamhet nu?
–  Jag tror han hade tyckt ”wow!”. Han hade nog tyckt det var fantastiskt. Han hade kanske önskat mer bekräftelse från vissa när han levde,­ men folket har ju älskat honom hela tiden. Det tror jag nog han har vetat om.

Blinkning till filmen

Begravningen blev ett sista adjö fyllt av skratt, humor, jazz, tårar och allvar.

När kistan bars gick det att läsa ”helikopter” på sidorna. En blinkning till den klassiska scenen i filmen ”Rep­månad”.
– Det har stått i medierna att Janne planerade sin egen begravning. Det gjorde han inte. Han hade pratat om vilken musik han ville höra. I stället var det Gurianne som tillsammans med Jannes barn planerade det mesta.
–  Tyvärr fick jag inte hålla mitt tal till honom. Och vår låt blev heller inte spelad i kyrkan. Det är jag väldigt ledsen för.
Låten hon syftar på är ”Bésame mucho”, på svenska ungefär ”kyss mig mycket”. Janne kunde ibland spela den låten hemma, tillsammans med musikervänner, för Gurianne.

–  Vi hade väldigt mycket roligt åt den låten. Den har varit med oss från första början.
Vad var det för tal du ville hålla?
–  Jag hade skrivit ett fint tal som jag inte fick möjlighet att läsa upp. Men prästen försökte sammanfatta en del, så några av mina ord kom med.

–  Jag hade verkligen velat stå upp och se våra vänner i ögonen och även ge en sista hälsning till Janne. Men nu blev det inte så.
Kanske kommer hon att lägga ut det på Facebook framöver i stället.

”Kan inte bo kvar”

Men tror du att begravningen blev som han önskade?
–  Ja, det tror jag absolut. Han älskade musik, så hade vi haft möjlighet och tid hade vi velat ha mer musik.
Vad tror du Janne var stoltast över, av allt han gjort?
–  Jag tror nog att filmerna som var lite mer allvarliga, Slas-filmerna och ”Jordgubbar med riktig mjölk”. ”Palmblad och rosor” vet jag att han var väldigt stolt över. Men han var ju en sådan allkonstnär.

Blickade han tillbaka?
–  Nej, det som är gjort är gjort och han hade nya projekt på gång. Han ville se framåt. För Guriannes del har Jannes bortgång utöver all sorg och alla känslor inneburit många saker att ta tag i på kort tid. Nu planerar hon att flytta från parets stora hus i Kristianstad. Kanske hem till vänner och familj i Norge.
–  Jag kan inte bo kvar i det här stora huset. Både av praktiska och känslomässiga skäl. Men jag har arbete och vänner här, så jag kommer att vara kvar ett tag till i alla fall, säger Gurianne Sandvén.

Så minns vi Janne ”Loffe” Carlsson 00:39