Han är schlagerns svar på Usain Bolt

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ständige schlagerkrönikör om veckans delfinal

1 av 2

MALMÖ. Det var inte bara Jöback som suckade av lättnad.

Det var hela tävlingen.

Hade inte ”Hollow” gått direkt till final skulle Melodifestivalen fått halsen avskuren.

Nej, jag överdriver inte.

Klasskillnaden mellan Peter Jöback och resten av startfältet var så stor att den knappt går att mäta. Man får plocka fram såna här jämförelser:

Vem är snabbast på hundra meter? Löparen Usain Bolt eller en banan?

Jöback är i det här fallet Usain Bolt, om nån undrade. Och resten av delfinalen en guleböj.

”Hollow” är ett nummer som Melodifestivalen behöver. Planerat i månader, genomtänkt i varenda detalj och med en riktig artist i centrum.

Melodifestivalen behöver sina etablerade stjärnor och profiler. Utan dem tappar tv-programmet status och trovärdighet och spänning.

Men om samma stjärnor hela tiden riskerar att slås ut av glada amatörer som kallar sig Basilika eller Ingefära eller Timjan eller Timoteij blir det väldigt lätt att tacka nej till att över huvud taget medverka. Man kan förnedra sig på andra, mindre offentliga, sätt.

Med tanke på årets deltagare verkar det inte direkt lätt att ragga upp namn som har friska karriärer utanför tävlingen. Och om ”Hollow” hade fått släpa laserljusen till Örebro skulle den uppgiften knappast ha blivit lättare nästa år.

Då hade man fått väcka liv i frågan om Melodifestivalen trots allt inte behöver en proffsjury i varenda delfinal. En grupp som är intresserad av musik och inte nöjer sig med att ha lite tjo och tjim hemma i soffan. Vem ska annars bevaka och skydda klass och kvalitet? Viktor, 4 år?

Men kvällens resultat stoppar tills vidare tillbaka jurydebatten i frysen.

Jag trodde inte att jag skulle få skriva det i år.

Men se på fan – rätt låtar gick direkt till final.

Anna Bergendahl är ytterligare ett bevis för att ”Idol” är den effektivaste plantskolan för framtidens schlagerartister. Dessutom är hennes ballad inte ett hånfullt leende mot allt vad god smak heter och betyder.

”This is my life” påminner, som jag skrivit tidigare i veckan, om Yohannas isländska bidrag ”Is it true?” i Eurovision song contest i fjol. Den tog silvermedalj efter fiolhoben.

Och redan nu rasar diskussionen om vilka bidrag som tar ut varandra i Globen och vem som är bu och vem som är bä i en eventuell final i Oslo.

Men enda slutsatsen man kan dra just nu är att exempelvis

Peter Jöback knappast får åka till Norge.

Det är alltid segraren i en delfinal som tar hem den sex veckor långa tjottaballongen. Och jag kan inte se nån slamkrypare i Andra chansen som kan bli en lika framgångsrik utmanare som Caroline Af Ugglas mintgröna stövlar.

Vilket i år öppnar för, i tur och ordning, Salem Al Fakir, Eric Saade, Timoteij (tjohoo!) och nu även Anna Bergendahl.

Nånstans där har vi årets vinnare.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN