Elaine gjorde Filip Hammar svarslös

1 av 3 | Foto: The hives på Webster Hall
NÖJE

NEW YORK. Jag har känt Filip Hammar i snart femton år – och aldrig nånsin sett honom svarslös.

Men när Elaine en sen kväll slår sig ner vid vårt bord får The famous Swedish comedian förlamande tunghäfta.

– Jag är livrädd, piper Köpings Lenny Bruce när tredje försöket till kommunikation faller platt mot saloon-golvet.

Vi sitter vid Marlon Brandos och Calvin Kleins gamla stambord utefter den klassiska långväggen på Elaine’s och vi har rasande trevligt.

Det har man alltid när Filip och Jennie – the soon-to-be Mrs. Hammar – är med. Jag blir uppdaterad om allt som hänt hemmavid och skrockar i förundran över Wikingssons absurda förehavanden.

Nej, att han ätit sin egen stjärt kommer inte alls som någon chock. Men att han plötsligt utsett ”Devils & dust” till Springsteens bästa skiva är däremot ett regelrätt trauma.

Precis efter förrätten, när Jennie sett till att vi fått in en superb flaska Pinot noir, förändras stämningen radikalt.

För då kommer Elaine herself och sätter sig vid vårt bord. Inte mig emot, förstås. Vi är buddies. Och det är egentligen vad det handlar om på den ärevördiga saloonen uppe vid 88:e gatan. Den vars bord Elaine sätter sig vid har vunnit.

Upper East Side-nattens imposanta drottning är dock skeptisk mot nykomlingar och kan bli snudd på hotfull om man gör ett platt första intryck. Och det är jag rädd att Filip, presenterad som the famous Swedish comedian, gör.

Han säger att förrätten var överraskande god. Elaine himlar med ögonen och muttrar något om att hon efter 40 år vet vad köket går för. Filip tar en snabb klunk vin och gör ett nytt försök, den här gången i ämnet baseboll, och man hör att han till och med börjar få problem med sitt patenterat John Waynska uttal. Då reser sig fru Kaufman och går. När hon en minut senare återvänder med en rykande kopp te i näven vet Mister Hammar inte vad han ska ta sig till. Han sitter tyst och flackar med blicken.

Det är fantastiskt. Mannen som dansat naken på tv, sjungit ”Desperado” för Dennis Rodman och i vanliga fall kan vara tyst i, som mest, två sekunder åt gången har slutligen mött sitt Waterloo.

Till slut piper han, under lugg, åt mitt håll.

– Jag är livrädd ...

Lagom till konjaken och kaffet har Jennie dock, med sin charm, sett till att den tryckta stämningen lättat en aning och innan vi går föräras komikern något som nästan kan liknas vid ett leende.

ARTIKELN HANDLAR OM