Mode

Efter fyra år var jag fri

Av: 

Annika Marklund

NÖJE

Annika Marklund om att komma över en kärlek

Annika Marklund.
Annika Marklund.

Han knöt sina skosnören långsamt och utan att möta min blick. Tog sin väska, gick ut genom dörren och stängde den efter sig.

Jag stod kvar i hallen länge. Bara vilade ögonen på handtaget som inte trycktes ner. På dörren som inte öppnades. På dörrmattan där han inte stod och sa nej, glöm allt jag sa, klart att det ska vara du och jag.

Minuterna gick och där stod jag. Och visste. Sorgen hade ännu inte hunnit ifatt – det var ett konstaterande, som vilket som helst; ett faktum, som tyngdlagen.

Jag skulle aldrig komma över honom.

Månader flöt förbi och jag ringde honom inte. Skrev sms efter sms utan att skicka dem. Han hade sagt att vi inte skulle höras, att det skulle bli för svårt. ”Då skulle vi bara försöka igen, misslyckas igen.” Ungefär så sa han, då, innan han gick.

Antagligen har jag gjort hans ord vackrare. En efterkonstruktion som alla andra minnen.

När vi träffades var jag arton år och det var sommaren efter studenten. Han dök upp i en dörröppning på en fest och det var som att allt föll på plats. Det låter så banalt och just så banalt kändes det. Just så självklart.

Festen var i Nacka och det var långt till bussen. När alla skulle in till stan kom vi efter de andra. Med flit, tror jag. Och missade förstås bussen. Så stod vi där, han och jag, ensamma i augustimörkret.

Man kan nog säga att det var där det började.

I ett och ett halvt år var han min.

Han sa aldrig att han var kär i mig. Han visste inte vad kärlek var, sa han. Jag låtsades att jag inte hörde. Älskade nog för oss båda två. Trodde jag.

Men det tog slut och jag skulle aldrig komma över honom. Jag visste det.

Det kom nya kärlekar, vackra och innerliga.

Och ändå, ständigt: Vetskapen om att jag skulle lämna allt. I samma sekund som han gav mig en ny chans skulle jag ta den.

Någon sådan chans kom inte. Och månader blev år. Mina vänner tröttnade på att trösta. Började slänga ur sig klyschor. Tiden läker

alla sår. Sådant.

Det hände att vi sågs, tog en hastig kopp kaffe, jag drack mitt svart precis som han. Visste ju hur mycket han föraktade mjölk i kaffet.

Men så. Plötsligt.

Han pratade om något och han sa mitt namn och ilningarna i magen och pirret i fingertopparna bara fanns inte längre där.

Och jag visste. Ett konstaterande, som vilket som helst.

Det var slut nu. Mer än fyra år sedan han lämnade min hall utan att se sig om men först nu, här, på det här krystat bohemchica Söderfiket var det faktiskt slut. Såren var läkta. Jag var fri.

Fan. Det låter så banalt och just så banalt kändes det. Just så självklart.

ANNONS

Få naturligt vitare tänder hemma! Om du beställer idag kan du påbörja din behandling inom 1-2 dagar!

Extern länk från Dentway

Köp här!

Aftonbladets bloggar
Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Mode