Tack! Aldrig har det låtit så här bra

NÖJE

Markus Larsson om Bruce Springsteens gåva till fansen – ”Born in the USA”

1 av 2 | Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Allra sist satsade ­Springsteen på att göra en storslagen feel good-­föreställning.

Det var lördagskväll på scen och i publiken och i setlistan.

Och albumet ”Born in the USA”?

Det har nog aldrig låtit bättre.

Många gapar direkt om full pott och högsta betyg.

Visst, kanske det.

Bruce Springsteen har antagligen omöjliga krav på sig i dag.

Han har, bara här i Sverige, gjort tre konserter de senaste tio åren som egentligen inte går att överträffa (Ullevi 2003, 2008 och 2012).

Saknas något

Jag kan förbanna mig själv för att jag inte får se honom för första gången i kväll. Att få möta det här – det här rasande skickliga och emotionella scenkonsten – med oförstörda ögon och öron måste vara en upplevelse utöver, ja, allt.

Men det saknas något även i kväll. Det är svårt att sätta fingret på vad, men låtlistan och momenten ­efter albumgenomgången i ordinarie set är ovanligt statiska. Likaså extra­numren. Man vet ungefär vad som kommer och när.

När Springsteen verk­ligen sätter marken i gungning brukar setlistorna vändas ut och in och kastas om ordentligt. Och det ­hade nog krävts en ”Jungleland”-liknande bomb som den i Göteborg förra sommaren för att den sedvanliga euforin mot ­slutet skulle bli mer balanserad och dynamisk. Framför allt för alla som har sett showen flera gånger.

Små, men viktiga hår­klyverier.

Kom för tidigt

The E Street Band har inte heller klarat av att förvalta den unika laddningen som albumgenomgången skänkt de tre konserterna på Friends arena. Det har känts som att spelningarnas absoluta klimax kommit för tidigt.

Inget undantag

Och i kväll är inget ­undantag. Trots besinningslösa versioner av det älskade extranumret ”Raise your hand” och ”Tenth avenue freeze-out” är sista timmen ingenting jämfört med ”från start till mål”-versionen av albumet ”Born in the USA”.

Det är knäpptyst när Springsteen harklar sig och håller sitt tal där han hyllar den svenska publiken. Man kan nästan höra hur tankarna snurrar runt i fansens huvuden.

Vilken skiva blir det nu? ”The river”? Nej, den är för lång. ”The wild, the innocent and The E Street shuffle”. För obskyr i sammanhanget. ”Human touch”? Skulle inte tro det, fåntratt.

Men det blir som de flesta trodde: ”Born in the USA”. Och det lyckliga vrålet når One Direction- och Justin Bieber-nivåer. ­Publiken fullkomligen bär fram titelspåret med sina strupars samlade och fulla kraft.

”Born in the USA” är Springsteens i särklass ­populäraste skiva. Precis som Michael Jacksons ”Bad” känns varenda låt som en hitsingel. Alla kan i princip sjunga med i varenda låt.

Är lika fulländat

”Born in the USA” är ­antagligen för mycket pop för ”Racing in the street”-fansen. Det ikoniska albumet med Springsteens jeansarsle på omslaget har inte alls samma kritikerstatus som ”Born to run” och ”Darkness on the edge of town”. Men det är, i min värld, lika fulländat.

Och efter det här fram­förandet vill man springa hem och slänga sitt slitna vinylexemplar på skiv­tallriken och aldrig sluta lyssna igen.

Det är bara så förbannat, förbannat, förbannat bra.

Den överlyckliga stämningen som piskas upp av ”Darlington County” och ”Working on the highway” och ”Glory days” stannar kvar och präglar resten av konserten. Springsteen har så kul att han hellre sjunger i publikens armar än uppe på scenen. Ja, han dammar till och med av det spexiga raggarfyrverkeriet ”Cadillac ranch”.

Inget mer att tillägga

Men det är inte det bästa. Inte det förlängda slutet i ”My hometown”, som får rysningarna att angripa kroppen med knölpåkar och slagträn, heller.

Det är inledningen av ­sida b – ”No surrender” och ”Bobby Jean”. Om jag bara hade åtta minuter på mig och skulle förklara Bruce Springsteens storhet för någon som aldrig hört ­honom hade jag valt just de två spåren.

Där finns allt, precis allt. Framför allt i ”Bobby Jean”.

När Springsteen når fram till den sista versens rader ...

När han hälsar till en gammal kärlek eller barndomsvän eller både och ... om han eller hon hör den här låten på radion någonstans ...

”And I’m just calling one last time not to change your mind, but just to say I miss you baby, good luck, goodbye, Bobby Jean ...”

Och så Jake Clemons saxofonsolo ...

Då finns det inget mer att säga eller tillägga.

Bruce Springsteen and The E Street Band

Plats: Friends arena, Solna. Publik: 56 840 (fullsatt). Längd: Tre -timmar. Bäst: ”No surrender” och ”Bobby Jean” och ”My hometown” och ”Raise your hand” är alla oförglömliga. Sämst: Trots ett par kilometer höga utropstecken – den riktigt monumentala högspänningen som aldrig tappar fart och kraft och ”nu sitter jag här och bara gapar”-överraskningarna finns inte efter albumgenomgången. Fråga: Har ”Bobby Jean” någonsin låtit vackrare än i kväll? Jag tvivlar.