Artisterna fick en kick av Lenas pyssel

Foto: Foto: ULF HÖJER
"Så mycket bättre"-gänget.

Lena Philipsson bjöd verkligen till i sitt avsnitt av ”Så mycket bättre”. Var rolig, känslosam och frispråkig och

hade hittat på aktiviteter som fick alla att släppa på garden lite grann.

Allt medan mystiken kring Laleh Pourkarim kvarstår. Närmast osynlig i varje program, utom några magiska

minuter vid sångmikrofonen.

Andra säsongen av succéprogrammet har hunnit halvvägs. Tre artister återstår och, om man gör som i fjol, ett avslutande program där man summerar och sjunger duetter.

Artisternas roller blir allt klarare. Tomas Ledin och

Mikael Wiehe är de ständigt entusiastiska veteranerna. Eva Dahlgren gör inte så mycket väsen av sig, men när hon väl säger något är det genomtänkt, klokt och/eller

roligt. Martin ”E-Type” Erikson och Jason ”Timbuktu” Diakité är de sociala genierna.

E-Type känner sig nog lite musikaliskt underlägsen, men är säkert stolt över att få vara med i det här gänget och gör så gott han kan och hjälper i allra högsta grad till att hålla humöret uppe på alla. I går visade han sig dessutom vara en jäkel på symaskin. Lärde Mikael Wiehe att trä på sytrådarna. Tryckte sedan gasen i botten så bordet vibrerade, som Timbuktu sa. Han, å sin sida, fortsätter att vara trivseltomte. Hejar på när de andra uppträder. Säger fyndiga saker. Bangar ingenting.

All heder åt Lena Philipsson som verkligen hade gått all in

inför sin dag i lite högre utsträckning än tidigare deltagare. Från egensinnig och högljudd väckning, till aktiviteter där hon fick helt rätt, att samtalen blev betydligt öppnare om deltagarna hade något att pyssla med.

Och i samtalen kring lunch- och middagsbordet var

Lena rolig, känslosam och frispråkig när hon pratade om karriärens både med- och motgångar.

Åtminstone fyra musiknummer var riktigt bra:

Timbuktu gjorde svängig Prince light-funk av ”Det gör ont”, med fräcka ändringar i både vers och refräng. ”Standing in my rain” blev till en suggestiv Eva Dahlgren-ballad. Mikael Wiehe gjorde intensiv Neil Young-pop av schlagerballaden ”Om igen”.

Och så Laleh, då.

Ständigt denna Laleh. Återigen bäst. Hon blundade och liksom gestaltade texten i ”På gatan där jag bor” underbart långsamt, med sparsamt komp i bakgrunden. Var annars, som vanligt, knappt med i samtalen.

I hennes program om några veckor, när hon står i centrum och inte ska sjunga ... får man ens ihop ett helt program då?

avJan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM