Skellefteå

NÖJE

Staden med hjärtat fyllt av gitarrpop

1 av 5 | Foto: Kalle Assbring
Funky Dan och Nico Nucazzi är faktiskt födda till musiker.

Puls turné har nu kommit till Skellefteå, där både Wannadies och This perfect day föddes.

Om Skellefteå AIK haft en fast plats i elitserien skulle det kanske sett annorlunda ut. Kanske hade Skellefteå förknippats med hockey och inte gitarrpop.

Nu blev det i stället allsvenskan och en musikstad av stora mått.

Kjell Nästén är Skellefteås Mr Music. Det är hans fel att fler än Skellefteåborna känner till stadens musikliv. Sedan 70-talet har Kjell producerat lokala band i studion som så småningom blev Rumble

Road, i dag stationerad i en nedlagd Konsumbutik. Härifrån kommer debutplattor signerade Wannadies och Sahara Hotnights.

Man talar om ett speciellt Skellefteåsound.

- Det har snackats mycket om influenserna från The Posies. De är också norrlänningar fast i Seattle, USA. Jag vet inte om det är det norrländska vemodet man pratar om, säger Kjell och skrattar. Sedan fortsätter han:

- Skellefteå är en liten ort som ligger långt ifrån de andra strömningarna i samhället. Musikerna har fått vara ifred och göra sin grej helt enkelt.

Varför har gitarrpopen dominerat?

- Med gitarr finns möjlighet till alla sorters färger och klanger men det är ändå samma grej i botten. När man gör hårdrock kan man inte göra på samma sätt. I popsfären kan man blanda och ta. Det är underbart att vara så fri.

Gitarrpopens glansdagar ser dock ut att vara förbi. Ett av stadens nya band, Souk the sin, har kapacitet att krossa begreppet pop-Skellefteå.

”Ingen har kunnat placera oss”

Elin Dahlgren, Helena Pettersson, Ottilia Säll och Åsa Grundberg har spelat tillsammans i ett och ett halvt år. Fyra tjejer från Västerbotten. Där slutar också likheterna med Sahara Hotnights. Soundet är lite råare.

- Vi har ett kollektivt musikintresse som kommer från olika musikstilar, säger Åsa och Helena fortsätter:

- Ingen har kunnat placera oss i ett fack. En del kallar det EMO-hardcore men vi spelar mycket långsammare.

Souk the Sin är med i projektet Kulturfrämjandet som startade hösten -00.

Där jobbar Åsa Stocksén som projektledare. Förra året bytte hon huvudstaden mot Skellefteå. Egna musikförlaget och pr-byrån drivs numer härifrån.

- Ett av målen var förverkligandet av Pinkerton. Den är handgripligen byggd av eldsjälar och musiker.

Förhoppningen är att bjuda på livespelningar 2-3 gånger i veckan och parallellt ska Kulturfrämjandet stödja nykomlingar i branschen.

- Vi försöker hjälpa så många som möjligt med insatser som t ex demoinspelning, marknadsföring. Drivkraften ska ligga hos artisterna och vi är med och eldar.

I augusti får Skellefteå svar på sin Popstadsansökan.

- Här finns ett brett musikliv. Det finns både hiphop, blues, country, folkmusik och hårdrock.

”Vi levde ganska bra på Asien”

Dödsrunan över gitarrpopen började förmodligen skrivas i mitten av 90-talet. Det framgår av skivbolaget A Westside fabrications historia. Det startades 1987 av Joakim Wallström och Jörgen Dahlqvist.

- När vi började ge ut indiepopen gick det bra för vi var ensamma i Sverige. Sedan skulle alla majors plötsligt ge ut den musiken. Då levde vi ganska bra på Asien men nu har det blivit svårt att synliggöra sin musik, säger Joakim som sedan några år sköter hela skivbolaget samt musikförlaget Tamburin songs. Liksom Kjell Nästén och Kulturfrämjandets Åsa Stocksén refererar han till kommunala musikskolan som en förklaring till stadens vitala musikliv.

Det håller däremot inte Västerbottens storhet Wannadies med om.

- De flesta band kommer från småstäder där det inte finns något annat att göra. Tristessen driver en in i replokalen och man får skapa sin egen underhållning. Kommunala musikskolan är bra men det är inte den som får en att vilja starta ett band. Det är snarare tristessen som skapat alla band i Skellefteå, säger Christina Bergmark, sångare och keybordist i Wannadies.

”Skellefteå ligger i division I”

Funky Dan sitter i självbetitlat rött linne i replokalen i Musikens Hus. Intill honom resten av Jupither, Henrik Andersson, Nico Nuzzaci, Tomas Hörnqvist och Mohammed Caan. Bandet har spelat tillsammans sedan 1997 och går snart in i studion för platta nummer två.

Varför valde ni att satsa på musik och inte hockey?

- Det är lätt att få replokal och vi spelar musik för att vi är födda musiker, säger Funky Dan.

- Kommunen och kommunala musikskolan ställer upp. När man växte upp var det väldigt mycket musik runt omkring även om det dalat lite nu, säger Henrik Andersson.

Tomas Hörnqvist ser lite annorlunda på saken.

- Skellefteå ligger i division 1. Går de upp slutar vi med musiken.

Elitserien eller Englandslistans Top 20. Det ena utesluter inte det andra.

arkiv Skellefteå

Jorunn Amcoff