Föder filmvåld riktigt våld?

NÖJE

Debatten blossar upp med jämna mellanrum. När skräckfilmerna slår nya rekord i sadistiska våldsscener. När någon tonårsgrabb i USA går bärsärkagång och skjuter vilt omkring sig. Under senare år har då bland annat ”Natural born killers”, ”Fight club”, ”American history X” och ”Old boy – hämnden” nämnts som våldsförhärligande inspirationskällor.

Föder filmvåld riktigt våld? Eller speglar de bara ett våldsamt samhälle? På den första frågan finns tusen åsikter men inga svar.

Har själv alltid hellre flytt än illa fäktat, men var som 17-åring sjukt nyfiken inför premiären på ”A Clockwork orange”, i förväg omskriven för sitt ultravåld. Tycker fortfarande det är alla tiders kanske starkaste film, mycket för att regissören Stanley Kubrick (1928–1999) så skickligt manipulerade biopublikens ambivalenta känslor inför våldet i filmen.

Författaren Stephen King skrev nyligen att han tror att folk (inklusive han själv) så gärna frossar i våldsamma filmer för att de ”fungerar som en slags mental rännsten, där våra värsta fasor och våldsbenägna sidor rinner ut ur våra system”.

När Josef Fares nu ska tackla ämnet oproverat våld i sin nya film ”Leo”, hoppas och tror jag han hamnar rätt i debatten, mer aktuell än någon kunnat ana av den tragiska händelsen i Stockholm förra helgen.

ARTIKELN HANDLAR OM