Vi nöjer oss bara med äkta mord

NÖJE

Fredrik Virtanen om årets näst bästa tv-serie ”The Jinx”

1 av 3 | Foto: NÄRGÅNGET I dokumentärserien ”The jinx” utreds ifall Robert Durst låg bakom sin fru Kathleens försvinnande.

Först kom mordpoddsuccén ”Serial”, ­sedan mordfiaskot ”Mordet” på TV3.

Nu är årets näst bästa tv-serie här - ”The Jinx”, underhållning om verkliga mördade personer.

Vi är sjuka människor.

Mänsklighetens behov av sanning och äkthet ökar kanske inte lika snabbt som utbudet av påhitt på internet men ökar gör det. Sannolikt finns ett samband. Tillvaron är alltmer distanserad och skärmoverklig, något måste vi hålla oss i.

De senaste åren har dokumentär­filmens status ökat och kan rentav konkurrera med spelfilmer på biograferna. Bland annat Michael Moores filmer i USA och Malik Bendjellouls ”Searching for Sugarman” och ”Tusen bitar” om Björn Afzelius har blivit hits i Sverige.
 

Och om litteratur säljer riktigt bra är det biografier över kända personer, som Zlatan - eller deckare. Sanning och mord är folkligt.

Så varför inte kombinera de bägge? Verkligheten är oslagbar på att hitta på saker. Minns 11 september 2001 -­attacken mot USA, ­ingen hade kunnat fantisera ihop något så diaboliskt.

Vinterns hetaste poddcast var den amerikanska följetongen ”Serial”, där radio­producenten Sarah Koenig blandade journalistik med underhållning om ett äkta mordfall vilket fick både kritik och efterföljare i hela världen; alla ska göra mordreality just nu.

Svenska TV3 gjorde ett försök i genren med haveriet ”Mordet”, där alltför färska svenska mordfall dramatiserades fasansfullt, både tekniskt och etiskt. Ska en mördad flicka ges röst av en skådespelare måste produktionen vara perfekt för att ha minsta chans att nå tittning utanför målgruppen ”psykopater 18-30 år”.
 

Nya ”The jinx” på HBO/Nordic är ett mästerverk i genren. Den inleds med att en huvudlös kropp hittas i Galveston, Texas, 2001, och spåren leder till mångmiljonären Robert Durst vars fru många år tidigare försvunnit i New York. Mördade han henne? Mördade han Morris Black i Galveston?

Det är dödgrävarunderhållning med extra allt. Serien är perfekt utförd, som ”Efterlysts” gamla rekonstruktioner med mångmiljonbudget, vilket gör att man som svensk - behagligt långt från hjärtekrossade anhöriga och eventuella mördare som får spela huvudrollen och ­andra etiska problem som jag inte tänker spoila serien med - kan låtsas att det är fiktion fast man egentligen vet att alla finns (eller fanns).
 

Jag vill inte falla för det, jag tror på fiktionens och påhittets kraft att berätta om verkligheten, men det går inte att för­neka att ”The jinx” bränner hårdare än, säg, den fantastiska ”dokumentära” och realistiska tv-serien ”True detective” med Matthew McConaughey och ­Woody Harrelson eftersom ”The jinx” faktiskt är sann, på riktigt.

Andrew Jareckis serie på sex 45-minutersprogram fick även verkliga konsekvenser dagen innan sista avsnittet sändes i USA förra söndagen men det ska jag inte avslöja, jag ska inte avslöja något för du måste se den här storartade serien på HBO/Nordic och ta del av en reality­mordtrend som antyder att vi är sjuka, förtappade och dekadenta människor som inte riktigt nöjer oss såvida inte ­någon faktiskt dog på riktigt. Det är ­Romarrikets sista dagar-läge.

Fråga Fredrik

Foto: Virtanen i kort hår.

Du har äntligen klippt dig alltså? Tack.

/Matilda

Svar: Ja och jag ångrar mig varje dag eftersom alla blev precis så glada som att jag visste att de skulle bli. Man anpassar sig och ­anpassar sig tills man inte längre finns kvar. Det är ­livet, det. Skriv upp det i din anteckningsbok ­under rubriken ”visdom”.

1 av 2 | Foto: Persbrandt.

Veckans ...

BABE. Mikael Persbrandt. Ja varför ska han göra ”Beck” när han kan tjäna kosing i Hollywood? Så länge ska-det-vara-en-stänkare-grannen Hirdwall är kvar är jag nöjd.

HIPPIEFILM. ”Inherent vice”. Snillet Paul Thomas Anderson, bland annat känd för mästerverket ”There will be blood”, tolkar den ljusskygge postmodernisten Thomas Pynchons ­roman om en ­privatdetektiv i ett drogstint, depraverat och ­hippieflummigt Los Angeles 1970. Här blandas ­astrologer med nazister och svarta pantrar med sekter och FBI, allt hänger ihop. Svår, ja omöjlig, film att följa med i men underbar att se, ­inte minst tack vare Joaquin Phoenix i mäktiga polisonger och en rad förnämliga biroller, som Martin Shorts glatt sjuka tandläkare. Hela filmen är väldigt - Neil Young.

DANCEHALL-LÅT. ”Ganjaman”, Alfons. Svängigt, katten.

ESS. Lisa Nilsson. Kent-Joakim Bergs sång har aldrig varit finare än i Nilssons sällskap i duons otippade och vackra singel ”Innan vi faller”.

SYNTHPOPSOULALBUM. ”Lebensraum”, Jonathan Jonasson. Romantik, skit , tragik och ­fina, glada melodier på Malmös gator. ”Du är på väg härifrån, finns inget kvar att förlora, du ruttnar inifrån” och sedan tar han mormors vespa i ”­Stromboli brinner”. Suveränt album.

SOULSINGEL. ”Real real gone”. Mäster Van Morrison har gjort ett album med duettcovers på sina gamla låtar med högst varierat resultat, de flesta är ganska okända och rätt svaga Van-låtar. Men den här, med Michael Bublé, fungerar så bra att jag är i chock. Som en ­lysande cover på en Finlandsbåt.

FRÅGA. ”Årets näst ­bästa tv-serie”, skrev jag i ingressen till krönikan om ”The jinx”. Vilken är bäst hittills i år då? Svar: ­Säsong tre av ”House of cards”, Netflix. Trots, ­eller egentligen tack ­vare, att den inte är ­realistisk.

ARTIKELN HANDLAR OM