Vilken jävla vecka

NÖJE

”Kan fortfarande inte smälta att Prince är borta”

1 av 2 | Foto: På Beyoncés turnépremiär visade hon upp den smärtsamma kraften bakom nya albumet ”Lemonade”.

NEW YORK. Ursäkta, men vilken jävla vecka.

Prince dog.

Håkan Hellström föddes på nytt igen, denna gång på Manhattan.

Och Beyoncé ägde alla.

Jones, sent.

Står och lutar mig mot jukeboxen på det klassiska haket på Great Jones Street.

Det svider i ögonen av trötthet och en cajun martini får hela huvudet att brinna.

Det är världens bästa drink, det visste redan de gamla grekerna, och jag behöver den nu.

I skenet av de kulörta lyktorna på Jones samlas en brokig skara av mestadels murvlar och fotografer. Vi gafflar och diskuterar Håkan Hellströms spelning på The Gramercy Theatre.

Var det en fyra? Var det en femma? Var det första gången du såg honom? På allvar? Jag har sett honom säkert 30 gånger nu. Och så vidare.

Mitt ena öra värker efter att min vän och kollega Per Bjurman stått och gapat ”Det här är bättre än Nalen 2000, Larsson!” rakt in i skallen på mig i över två timmar.

En mycket rimlig åsikt. Håkan hade ju inte släppt ”När lyktorna tänds” då.

Men hur bra Hellström än var är han bara en artificiell liten bubbla som tillfälligt blåsts upp på 23:e gatan på Manhattan.

Han är naturligtvis inte här för att erövra USA. Alla amerikaner som går förbi ”sold out”-baldakinen undrar på sin höjd:

”Who the fuck is Hakan?”

Nej, den här veckan var lila.

Hur fånigt det än låter kan jag fortfarande inte smälta att Prince är borta.

Och det är rörande att se hur hyllningarna inte slutar i USA. Han berörde verkligen alla.

För mig var ”When doves cry”, tillsammans med Bruce Springsteens ”The river”, det första fönstret till en större och vuxnare värld. Det är där jag och min musiksmak kommer från. Inget kan ändra på det.

Och det finns en fortsättning – Beyoncé.

Precis som Prince och Springsteen får hon musik att vara och kännas som det viktigaste och starkaste som finns. Framför allt på en scen.

Vi har pratat om musikens kris. Vi har pratat om hur dess roll som kulturbärare bleknat. Vi har pratat om format och strömmade tjänster och fan och hans skäggiga moster.

Men i en vecka – en hel vecka! – fick Beyoncé oss att förundras över ett album, och inget annat.

Queen B lever just nu i ett eget och omfattande kraftfält av musik, politik och feminism.

Men det verkar som att grunden är den där fantastiska övertygelsen om att en låt kan förklara vem du är och vad du kämpar mot och drömmer om.

Annars skapar och släpper man inte album som ”Lemonade”.

Jag såg premiären av hennes ”The formation world tour” i Miami. Och när hon slipat alla detaljer ännu mer kan den svenska publiken verkligen, som det hette förr, få sina fiskar varma i Stockholm i juli.

Showen är ett dånande allkonstverk med över 40 låtar. Har någon lyckats plocka hela setlistan ännu?

Jag minns mest en massa småsaker.

Som när Beyoncé, utan att missa en ton, lutade sig ner och rätade till en fläkt ute på scenrampen. Den blåste tydligen två centimeter fel.

Eller hur hon sprack upp i ett gigantiskt och lättat leende mot slutet av ”Survivor”, slog sig på bröstet och såg uppriktigt lycklig ut över publikens kärlek.

Eller hur hon tillägnade ”Halo” till sin make Jay-Z, han som antagligen bedrog henne och är den smärtsamma kraften bakom ”Lemonade”, och sa att hon älskade honom.

Sedan lyste natthimlen upp av fyrverkerier.

Jag tänker på det och mycket annat medan jag letar efter Elvis Presley i jukeboxen på Jones, mest för att jag vet hur mycket Pappa Pop, en rockjournalist på den andra tidningen, gillar The King. Jag hittar ”She's not you”.

Borta i hörnet reser sig en lång och gänglig karl och tar bartendern i handen.

Han har eleganta glasögon, kavaj och ett lagomt rufsigt hår.

Det är Thurston Moore från Sonic Youth.

Ingen lägger märke till honom förrän han går.

Markus topp 3

1 ”Sandcastles” ­(albumspår, Beyoncé)

Vissa stunder tar jag mig inte igenom balladen. Jag måste slå av. Det är för bra och för vackert och för sorgligt.

2 ”Fri till slut” (live­nummer, Håkan Hellström)

Ögonblicket är den här gospelversionen på The Gramercy Theatre gled över i ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” var det stora mästerverket under Hellströms första konsert i New York.

3 ”Daddy lessons” (albumspår, ­Beyoncé)

Som sagt - om Bey vill kan hon säkert göra ett Grammy-vinnande countryalbum också.

ARTIKELN HANDLAR OM