Lustmorden på 90-talsklassiker måste upphöra

NÖJE

Nöjesbladets meste ”Independence day”-nörd Stefan Sköld om uppföljaren

1 av 4

Hej, jag heter Stefan och jag brukar gråta till "Independence day”.

Nu hulkar jag inombords för att Hollywood har bockat av ännu ett 90-talsfenomen på sin Kill list.

Stefan Sköld.

Det kanske kan uppfattas som befängt att fälla tårar till en film där jorden är under attack och där Will Smith slår en alien i pannan med ett knytnävsslag och säger "Welcome to Earth". Jag vet. Men jag gör det ändå. När Randy Quaid tar av sig masken, hälsar att han älskar sina barn och sedan offrar sitt liv, spränger rymdskeppet och räddar världen så lever tårkanalerna sitt eget liv.

Det hela började 1996 på Svea Bio i Söderhamn. Jag grät inte då. Det är något jag har lagt mig an med på senare år. Då var jag för ”tuff” – men dock överjordiskt lyrisk. Mitt 10-åriga jag hade inte sett något liknande och jublade både inombords och utombords. Så jag återvände till biografen igen… och igen. Det blev tre gånger samma vecka. Det gäller att passa på för i Söderhamn visas inte filmerna under särskilt lång tid.

Jag har nog totalt sett "Independence day" minst 150 gånger. Hade man tur visades den på tv med jämna mellanrum så att man kunde spela in en ny vhs-kopia eftersom den gamla börjat flimra lite väl mycket.

20 år senare. Med ungefär samma entusiasm som inför ett läkarbesök ser jag "Independence day: Återkomsten”. Skönt att få det överstökat och hoppas att det inte är något allvarligt. Jag lämnar biografen helt likgiltig. Delvis för att det med åldern blir allt svårare att återknyta till den där lyriska känslan som gör att ett barn pallar att se en film tre gånger på sju dagar. Delvis för att det är en rätt kass film. Läs min kollega Jan-Olov Anderssons recension så förstår ni varför.

Hollywood gräver graven allt djupare för actionfilmen. Det finns ett gyllene snitt någonstans mellan -90 och -96 där specialeffekterna var alldeles lagom utvecklade. En explosion såg lagom explosiv ut. En biljakt var lagom snabb.

Någonstans därefter spårade det ur. Tekniken skenade iväg och i dag står vi strandade med otittbart skräp som ”Transformers” och ”Fast & the furious” där det enda man ser är metall som virvlar. Och 90-talsgiganter som vanhelgats och återuppstått i ny, överflödig skrud.

Ja, jag pekar på dig, ”Point break”. ”Jurassic world”, du var ändå helt okej.

ARTIKELN HANDLAR OM

Will Smith