”Vi ser till att svin som Paddock förlorar”

NÖJE

LAS VEGAS. Varje gång Mandalay Bay hamnar i blickfånget hugger det till av obehag – och jag kan inte riktigt förlika mig med tanken på att det ska vara så.

Men annars är det business as usual i den absurda staden som finns enkom för att tillhanda underhållning, förlustelser och stora drömmar.

Bra det.

Att bara fortsätta framåt är rätta repliken på vansinne och ondska. 

Masskjutningar har blivit sån vardagsmat i det här landet att de knappt gör intryck längre.

Man noterar att de äger rum, formulerar sina vanliga teorier om att det finns ett alarmerande mörker i Amerikas själ som borde dissikeras mer ingående – och går vidare.

Men den fasansfulla i Las Vegas förra helgen, när avskummet Paddock slog ut två rutor i sin hörnsvit på Mandalay Bay och i en attack med rent militära förtecken sköt ihjäl 58 värnlösa människor och skadade närmare 500 på en fredlig country-festival,  den träffade som det heter ”too close to home” för min del.

Dels var massakern så utstuderat vidrig och hemsk – ljudet av automatelden som regnar ner över festivalområdet letade sig snabbt in i mina mardrömmar om nätterna – och dels råkar just Vegas ligga mig varmare om hjärtat än nästan alla platser på jorden. 

Jag älskar själva idén med en omöjlig hägring dränkt i neon mitt ute i öknen,  har upplevt några av livets allra roligaste och mest oförglömliga kvällar här – inte minst just på Mandalay Bay där jag bott många, många gånger – och kan hålla passionerade brandtal om vad det är som är bra med med fejkvulkaner, videopoker, replikor av Eiffeltornet, Donny Osmonds-shower,  gratisdrinkar vid blackjack-borden, neonskyltar som aldrig slutar glittra och, inte minst,  bröllopskapell med drive thru'-lucka. I en sån gifte jag mig själv en eftermiddag för femton år sedn och inte för att äktenskapet höll särskilt länge, men vi hade väldigt skoj just där och då.

Nu är jag här igen, främst för att jobba men också som lite tafatt solidaritetshandling. De säger att de vill att stans vänner ska komma hit just nu, så well....

Det märks förstås att något jävligt hänt. Det spontana minnesmonument som vuxit upp vid den berömda Vegas-skylten längst söderut på strippen är hjärtskärande och det hugger till av obehag varje gång blicken råkar fastna på guldglittrande Mandalay Bay, nu med plywood-skivor för fönstren dåren slog sönder. 

Men det är med stor glädje jag härmed rapporterar att det mesta i övrigt är normalt  – i den mån nu ”normalt” är ett begrepp som någonsin kan appliceras på en stad där de på restaurangerna frågar ”frukost, lunch eller middag,sir” även när man slår sig ner för en late night snack vid 01.30.

De vrålar och skrattar kring crapsbaljorna på Bellagio och Wynn som vanligt, de jublar åt Britney Spears på Planet Hollywood och Cirque du Soleils ”Mystere” på på Treasure Island och de äter himmelsk mat på stjärnkrogar som Michael Mina och Beauty and Essex.

Osmakligt tycker, kanske någon.

Tvärtom, säger jag.

Det är genom att låta showen fortsätta – och här talar vi om den bästa show som existerar – vi ser till att svin som Paddock förlorar.

ARTIKELN HANDLAR OM