Shima Niavarani är bäst när hon pratar om fördomar

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

En gång var jag på långväga jobbresa med en rädd kollega. Hon åt helst på rummet, degiga klubbsandwitchar, särskilt om jag var ute på en arena och inte hann göra henne sällskap till någon av restaurangerna intill.

Värst var gatugänget som kontrollerade parken, menade hon. Där fick man passa sig. Då var det tryggare att äta torftigt och dyrt och låta notan växa.

Föga visste kollegan om mobilspelet Pokemon Go och de fysiska hållplatser som utövarna behövde uppsöka för att samla ägg. Ett pokestop låg strax intill vårt hotell, mot parken till, och lockade tolvåringar med smartmobiler.

I sitt sommarprat beskriver Shima Niavarani en liknande scen ur två perspektiv: en kvinna kliver ur en bil i en för henne okänd miljö.

Först låter hon kvinnans rädsla färga berättelsen, så att främlingarna misstänkliggörs och huvudpersonen blir förnuftets röst i en stökig situation.

Sedan tar Shima om. Byter inte ut någon detalj, men ger bifigurerna lite sammanhang, en man är stressad, en tjej garvar åt ett skämt. Scenen och huvudpersonen blir med ens mer komplexa, sanning och fördom bråkar.

Shima Niavarani.
Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Shima Niavarani.

I ett ojämnt program är det som mest intressant när regissören och skådespelaren Shima Niavarani pratar om film. Om sina förebilder, om sitt eget skapande, om vikten av att utomeuropéer får spela annat än anonyma offer, kaxiga förortsbrudar, roliga sidekickar eller rakt igenom starka kvinnor som vet vad de vill.

Att typecasting behövs – en scen på ett gym uppfattas helt olika om människorna är muskelberg eller spinkisar – men också står i vägen. Att skådespelare liknar populister på så vis att de kan styra våra känslor utan att ta omvägen om intellektet.

Dessutom får vi lite uppväxt och känslor, lite spyor och nervositet. Shima Niavarani sänder lajv och sjunger tre sånger på det lätt manierade skådisvis som vi vant oss vid från henne.

Det är neurotiskt och knivskarpt om vartannat, det är roligt och sorgligt, det är ömsom babbligt och ömsom återhållet.

Och det är bra. Inte fenomenalt, men bra.

Publicerad:

LÄS VIDARE