Den skickligaste sortens karaktärsskådespelare

1 av 2 | Foto: SVENSK FILMINDUSTRI
Björn Granath i ”Madicken”.
NÖJE

Björn Granath var lika trovärdig på Dramaten som hos Astrid Lindgren. Med Ingmar Bergman och Lasse Åberg.

Fler svenska ikoner? Björn Granath spelade även Ingvar Kamprad i en pjäs och har filmat rollen som Bengt Grive i en kommande internationell storfilm om Björn Borg.

Björn Granath kom, som vännerna och arbetskamraterna Kim Anderzon och Johan Rabéus, från den fria teatern.  Han fick sin skolning på Pistolteatern och Narren i Stockholm, och blev för 30 år sedan anställd på Dramaten. En mycket mångsidig teaterskådespelare.

Jag har sett honom som skicklig Shakespeareaktör på de klassiska tiljorna. Men också som semesteranläggningens chef i musikalen ”Dirty dancing”.

Men han gjorde också mycket film, av alla sorter.

En del sågs av en stor publik. Han spelade Madickens pappa i ett par filmer, en av den svenska filmhistoriens vänligaste och klokaste rollfigurer. Han spelade den hysteriske direktör Jönsson i ”Sällskapsresan II - snowroller”. Hans ”tyngden på dalskidan” blev ett bevingat uttryck från filmen. Björn Granaths frustrerade familjefar är en komisk pärla.

Han kunde annat.

Ingmar Bergman valde honom att spela stumfilmsregissören George af Klercker i filmen ”Sista skriket” som Bergman skrev och regisserade. George af Klercker var en stor förebild för Bergman. Björn Granath spelade även i ”Den goda viljan” och ”Trolösa”.

Rollerna i allvarligare spänning som ”Ondskan” och ”Män som hatar kvinnor” gav uppmärksamhet även internationellt, och Björn Granath hade en biroll i ”The american” med George Clooney. På 1990-talet syntes han även i ett avsnitt i tv-serien om den unge  Indiana Jones.

Han fick ofta spela en sträng auktoritet, en polis eller militär, rektor, läkare eller präst. Men han presenterade också, vid sidan av Kim Anderzon, Dario Fo för svensk publik, bland annat med den underhållande enmansteatern ”Mistero buffo”. Ett skäl att Dario Fo fick Nobelpriset i litteratur.

Björn Granath gjorde Lars Norén och Pelle Svanslös, Dario Fo och ”Solsidan”, August Strindberg och ”Rederiet”. Med Jan Troell spelade han i ”Så vit som en snö” och ”Dom över död man”.

Han syntes med Jönssonligan och hos Galenskaparna, men också i ”Jerusalem” efter Selma Lagerlöf. 1987 kunde vi se honom både i tv-såpan ”Varuhuset” och Oscarnominerade ”Pelle erövraren”.

Många sammanhang, ibland kanske bara en scen. Han var en birollernas mästare.  Allt var inte succéer. Björn Granath var även med i ”Tre solar” och ”Pillertrillaren.

Rösten kunde låta trygg och förtroendeingivande, en född berättare. Han var en prisad läsare av ljudböcker, bland annat ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” som han belönades för. Även i animerade filmer hördes hans röst, som mästerliga ”Flykten från hönsgården” eller som mammut i ”Ice age”. Svenska ”Skrotnisse och hans vänner”.

Respekt. Värdighet. Och humor. Han kunde spela många sorters varelser. Björn Granath var alltid trovärdig, i skiftande sammanhang. Blev rollen. Den skickligaste sortens karaktärsskådespelare, så bra att de inte syns. För ett par år sedan härmade han statsminister Stefan Lövén i en prata om solidaritet.

Jag har svårt att tänka mig en imitation av Björn Granath. Hur skulle den låta? Inte kan man fånga hela den mångsidiga skådespelarkonsten.

ARTIKELN HANDLAR OM