Mejla

Fredrik Virtanen

Usel Markoolio – det är konst

NÖJE

Fredrik Virtanen om sin syn på näöjesvärlden – varje måndag

”Jag är konst”, hävdar Ma-ma-Markoolio och vem hade trott att det stämde?

Men med det vackra fiaskot i lördags sällade han sig till de utbildade konsteleverna som provocerat med fejkade psykoser och dyrbart klotter.

Och som också blivit utröstade av Vän av Ordning.

Konst- och designhögskolan Konstfack i Stockholm har, glädjande, låtit tala om sig utanför dess egen lilla svartklädda elektronikaörhängenkrets på sistone.

För ett par veckor sedan spelade sistaårseleven Anna Odell psykotisk så duktigt att hon lyckades fixa till sig en hel natt på St Görans överbelagda psykakut.

I SVT:s morgonpanel var jag storartat imponerad av själva arbetsinsatsen men jämförde henne i övrigt med vilken kändiswannabe som helst, tills vidare – tills hon avslöjar syftet med konstverket.

Men därpå blev hon så oerhört hatad av internets alla Vänner av Ordning att det blev nödvändigt att byta åsikt och bli reservationslöst för Anna Odell.

Det är en ren hygienfråga: samma personer brukade förr övertygas om att kvinnor var oskyldiga till häxeri först när de drunknade. Och i andra tider klädde samma personer sig i vita spetsiga kåpor och tände eld på negrer.

Nu kallas de ”bloggosfär” eller ännu oftare ”Anonym”.

I helgen, på konstmässan Market i Stockholm, visades sedan en Konstfackfilm där eleven ”Nug” vandaliserar en tunnelbanevagn.

– Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar? undrade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) i gårdagens Aftonbladet.

Sannerligen en högst relevant fråga, men eftersom det nästan är lika omöjligt att vara på Adelsohn Liljeroths sida som på internetpöbelns så är jag för närvarande för graffiti och krossade t-banefönster även om det kostade skattebetalarna 100 000 kronor (jag ber en stilla bön om att Nug ville säga något viktigt om vår värld, konsten och allting).

Och så, slutligen, i denna konsttrippel platsar faktiskt Orminges skamlösa hitkonung Markoolio, som gjorde ett magnifikt gräsligt framträdande i Melodifestivalen, jag uppskattade det verkligen.

Markos sångröst var usel, låttexten krystat värdelös och klädseln ironisk i ett sammanhang där artisten absolut ska låtsas ta tävlingen på blodigt allvar (för det gör, faktiskt, de som sms:ar in).

Markoolio åkte ut så att det dundrade, såklart. Han var irriterande och provocerande på samma vis som Odell och Nug, fast i bredare skala, och vann publikens misstycke, vilket räcker långt för att kallas konst i dag.

”Jag är konst” är alltså den kongeniala titeln på Markoolios nya cd.

Odell och Nug är kanske inte väldigt förtjusta i att jämföras med Markoolio. Men de får leva med det tills de målar söta Ernst Billgren-rävar, fint suddade Monet-landskap eller annat trevligt som är konstens motsvarighet till schlagerns Måns Zelmerlöw och som älskas av alla.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en bra ljudbok i sommar – just nu får du BookBeat gratis i en hel månad!

BookBeat

Av: 

Fredrik Virtanen

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Fredrik Virtanen