”Blir man kallad för äckel tillräckligt ofta tar man ordet till sig”

Fredrik Apollo Asplund har skrivit en bok om vägen bort från den internaliserade skammen

1 av 2 | Foto: LINA LARSSON
”Nyförälskad i mitt unga jag”. Under arbetet med ”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus” insåg Fredrik Apollo Asplund att han trots allt var stark som liten gosse.
NÖJE

Fredrik Apollo Asplunds liv har varit både en upptäcktsresa och flykt: från Värmland till Stockholm, New York och Damaskus. Om det handlar hans självbiografi. Och, förstås, om dansen som varit konstant i hans liv.

Fredrik Apollo Asplund kallade sig för bög­hora eftersom han var äcklig. Eller, snarare var det andra som tyckte att han borde äcklas av sig själv så då gjorde han det. 

– När man blir kallad äckel tillräckligt många gånger så tar man ordet till sig. Det blir ett sätt att göra passivt motstånd, berättar han. 

Sedan 1990-talet heter han Apollo, det står till och med i passet. Han är inte längre den han en gång var: blyga Fredrik från de värmländska skogarna. I dag är han legend i Stockholms klubbvärld, en som gjorde housemusik och fick uppträda i flera länder. Han är också anlitad Mellanösternkorrespondent och talar arabiska flytande. 

Men vägen dit har gått via sexuell skam och klassisk balett i ungdomen. Sedan via den exploderande klubbscenen i New York under 1980-talet för att slutligen landa i både sig själv och Syriens huvudstad. 

Passar inte in

Om detta berättar han i den självbiografiska boken ”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus”. Den börjar med unga Fredrik som varken passar inte i skogssamhället där han bor men heller inte bland de prydliga eleverna på balettskolan i Stockholm dit han flyttar på egen hand som tolvåring. Siktet därefter blir New York, där han ska ”bli något.”

– Jag visste inte då vad jag menade med det, mest bara att jag skulle bli som Madonna. Men nu skulle jag säga att jag både är något och blir något varje dag. Jag har fått skriva en pjäs och en bok. Jag har varit med om någonting och får berätta om det. Jag blir min egen legend.

Apollo hittade tidigt till dansen som blev hans uttryckssätt och vägen in till en värld bortom den enda han kände till. I dag är han 45 år och dansar inte regelbundet men ser ändå kroppen och rörelsen som sitt primära språk. Även när han skriver.

– När jag rör mig kommer saker ur mig, jag dansar igång mina tankar och argument. I ett liv av motstånd ingår det att alltid ha garden uppe och för mig sker det genom att jag träder in i min danskropp, mina danssteg. När jag skrev boken rörde jag mig till musik. 

”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus” innehåller många tidsreferenser: Carola i Melodifestivalen, mintgröna täckjackor, olika klubb-DJ:s och utländska magasin. 

– Det var viktigt att få in tidsandan men referenserna är också en liten present till min generation. Vi var många som knarkade tidningar eftersom de var vårt enda fönster mot en värld vi ville in i. För mig var det viktiga historia nedslag när jag hittade The Face och I-D, de blev syre i min andefattiga värld. Tack vare dem hittade jag en riktning. 

Sökte och fann acceptans

Det Apollo egentligen hittade, vilket är bokens själva kärna, är acceptans. Inte bara inom sig själv. Han hittade också likasinnade, en kultur där han inte behövde känna sig äcklig längre. Hans erfarenhet dittills av homosexuella män hade ju varit ”äckliga gubbar”.

– I New York träffade jag folk som mig. Vi var unga, arga och narcisssistiska. Men vi var också fabulous

Apollos bok handlar också om en annan typ av acceptans: den man bara når när man ser bortom sina fördomar. När den tonåriga Apollo kallar sig böghora är det för att fördomarna är så hårt åtdragna kring honom att han internaliserat dem. När Apollo sedan besöker Damaskus och finner en älskad vän i en heterosexuell muslim ställs båda inför förutfattade meningar som de måste skärskåda. 

– Han sa till mig: ”Hur kan min tro förbjuda mig att tycka om dig?”

Radiokorrespondent

I dag har Apollo anlitats som radiokorrespondent och kommentator kring Mellanöstern, i synnerhet frågor som rör sexualitet. Han tvivlar inte längre på vem han är och har insett, under skrivandets gång, att han ändå var en stark liten gosse som valde dansen och äventyret framför tryggheten. Han var mycket ung när han flyttade till Stockholm och bara sjutton år när han flyttade till New York utan varken jobb eller pengar. När boken var klar beskriver Apollo det som att han blev ”nyförälskad i mig själv, mitt unga jag”. Allt var inte dåligt, han hade oerhört kärleksfulla föräldrar som tillät honom att hitta sig själv, trots alla oväntade turer. De största insikterna fick han däremot i Syrien. 

– För mig var tiden i Damaskus en hälsosam käftsmäll som fick mig att inse mina privilegier. Jag har trots allt sådana också. 

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Böcker

Pride