Björn Skifs: Jag har hört Elvis sjunga ”Hooked on a feeling”

1 av 3 | Foto: LASSE ALLARD
Björn Skift.

avJan-Olov Andersson

NÖJE

Om en vecka drar Björn Skifs igång sin största turné på åratal.

Vi åkte hem till honom för att inte bara prata om den. Vi reder också ut vad ”Michelangelo” egentligen handlar om. Vi lyssnar på Elvis Presleys inspelning av ”Hooked on a feeling”. Och vi undrar förstås om det här blir sista chansen att höra den 71-åriga sångaren live.

– Det skulle vara ett pr-trick att kalla det för avskedsturné. Jag tar ett år eller två år i taget. Finns lusten och publiken där, kan det väl mycket väl hända något annat. Fast om det blir på så stora arenor igen, det vet jag inte, säger han.

Sedan snart 30 år tillbaka har Björn Skifs och hans familj bott i en stor före detta prästgård söder om Stockholm. Sedan de nu vuxna sönerna flyttat hemifrån, är det Björn, hustrun Pernilla och två katter kvar. Vi dricker kaffe på en av uteplatserna. Pernilla, som Björn kallar ”spindeln i nätet” för föreställningen, är i repetitionslokalen för att jobba med allt det tekniska kring turnéen.

– Låtarna är spikade. Pernilla har varit med hela tiden. Nu ska allt koordineras sceniskt och musikaliskt. Vi ska ha lite bilder och snuttar ur mitt liv, helt enkelt. Lite påminnelser om grejer som hänt alla under 50 år, men mest är det ju min musikaliska resa och ganska vingliga färd genom livet, säger han.

Det började med att Skansen ville få Björn att ”göra några kvällar” där mot slutet av sommaren.

– Ja, tänkte jag, om jag får göra det lite större. Sedan kom idéen att ha cd-boxen ”Bitar ur mitt liv” som utgångspunkt. Då insåg jag att om vi ska hålla på och sätta ihop den här stora föreställningen, kanske vi skulle lägga på några enstaka gig och göra en turné.

Det blev en gigantisk turné. Efter Skansen nästa helg, fortsätter Björn och orkestern med blås, stråkar och kör i ishallar från Luleå till Malmö varje helg, fram till finalen i Globen i Stockholm 1 december.

Det blir musik ur hela Björn Skifs karriär. Från tiden i 1960-talsbandet Slam Creepers, till nutid.

– Första urvalet var tre timmar långt, en sådan där Robert Wells-show. I min ålder är det mycket. Jag tänker på publiken också. Många kanske i min ålder. Då måste man ut och pinka ibland. Sedan har jag nog aldrig tyckt att någonting är bättre än två timmar. Knappt ens Bruce Springsteen.

En hel del av repertoaren är förstås självklar.

En Björn Skifs-konsert utan ”Hooked on a feeling”, låten som blev svensk popmusiks första listetta i USA 1974, är förstås otänkbar.

– Det är helt fantastiskt att låten liksom har nio liv.
Quentin Tarantino plockade upp den till sin debutfilm ”De hänsynslösa”/”Reservoir dogs” 1992. Sedan blev den återkommande ”the dancing baby song” i tv-serien ”Ally McBeal” 1997–2002. Och den var inte bara med i superhjälteäventyret ”Guardians of the galaxy” 2014, det var den låten som hela filmen såldes med i trailern.

– Låten har ju spelats in av andra, men det är vår version, vi kallades Blue Swede i USA, som används i allt möjligt. Reklam i Asien eller något ishockeylag i Kanada som vill ha den som sin låt. Jag tycker det är skitkul varenda gång.

Blir du rik på det?

– Det är kaffepengar. Eller… lite mer, men inget man kan leva på. Det är förlaget och framför allt kompositören Mark James (nu 77 år) som håvar in pengarna.

Sedan berättar Björn Skifs plötsligt en smått fantastisk historia.

– Grejen är kan jag avslöja… låten skrevs ju av Mark James, som skrivit väldigt många bra låtar, bland annat ”Always on my mind” och ”Suspicious minds” som Elvis Presley fick stora hits med. Faktum är att jag har hört en inspelning av ”Hooked on a feeling” med Elvis. Jag fick en försändelse med posten för tre år sedan, en cd-platta, en bild på Elvis med autograf på, om den är äkta kan ju inte jag avgöra, och så stod det bara: Lyssna på den här då! Inget mer. Jag satte på den och… det låter ju fan precis som Elvis. Mark James skrev flera låtar till Elvis, så han gjorde väl en inspelning av ”Hooked…” som aldrig kom ut.

Vi lyssnar på låten tillsammans. Inspelningen har inget ”Ooga-Chaka-Ooga-Ooga” i introt, utan är en härligt smörig countryversion. Och nog låter det som att det är Elvis, alltid.

Björn Skifs tycker att publiken oftast har haft rätt, när det gäller vilka låtar som blivit framgångar eller inte. Men i sin show kommer han även bjuda på en del lite mer oväntade nummer.

– Det finns väl ett par, tre plattor jag kan tycka att det är synd att de inte har lämnat något som helst avtryck eller lustkänsla hos publiken. Men ångrat något, det har jag nog inte gjort. Jag hade en kort sejour som ”filmstjärna”, sedan tackade jag nej några gånger, min håg låg inte åt det hållet efter filmerna vi gjorde på 1980- och 1990-talen.

– Det fanns en tid när jag drömde om att spela Mats i ”Himlaspelet”, det hade varit roligt att göra något på dalmål, men det gick över.
”Himlaspelet” är ett lokalt bygdespel, väldigt omtyckt i Dalarna. Hemorten Vansbro ligger honom fortfarande varmt om hjärtat.

Vad tycker du om den ofta utbredda åsikten att makthavarna i Stockholm struntar i landsbygden?

– Det retar mig också. Jag har kvar en syrra och systerbarn där. Vansbro är hemma för mig, även om jag kanske inte är där mer än tre gånger om året. Då kan någon säga: Hallå Björn, är du hemma, när kommer du på tv nästa gång? I Vansbro är jag fortfarande ”Skifs-pöjken”.

För många är Björn Skifs framför allt Rösten. En av Sveriges mäktigaste soulröster. Jag säger att han lät ju som en erfaren sångare redan innan han var 20 år.

– Tycker du? Stevie Winwood, han lät verkligen som en vuxen karl fast han bara var 17 år. Han var en förebild.

– Jag har aldrig varit så förtjust i rösten. Det var inte förrän jag började tänka mer på texter, de senaste tio åren, som jag har kunnat uppskatta den och tänkt: Det där blev ganska bra.

– Jag får väl vara tacksam för att jag har fått en personlig röst, det har väl med gener att göra. Jag har aldrig haft någon skräck för att tappa rösten. Det är inte många låtar vi har behövt sänka tonarten på inför turnéen.

Favoritsångare?

– En av de bästa gick ju just bort, Aretha Franklin. Det var inte bara rösten, det var hela paketet med henne. Gloria Gaynor. Etta James. Jag försökte väl tidigt inte imitera men anamma stilen från Sam & Dave och Otis Redding. Och Ray Charles, han sitter allra högst upp på tronen.

Bara svarta sångare?

– Ja, mest är det nog det. När jag var ung var det ju en del som sa till mig att jag hade ”konstig hudfärg”, att jag ”borde ha varit lite mörkare i skinnet”.

Svenska artisterna som legat etta på Billboard Hot 100 00:26
ARTIKELN HANDLAR OM