Fondell är bäst men showen är ett haveri

avMarkus Larsson

Läs Markus Larssons schlagerkrönika

1 av 3
VILSE I SPEGLARNA Idén med speglarna på scenen var nog bra på papperet men Amanda Fondells nummer skulle tjäna på att vara mer avskalat.

SKELLEFTEÅ. Och vad ska man kalla Amanda Fondells första repetitioner?

En spegelchock?

Det är ett haveri.

Markus Larsson i Skellefteå.

Nu ska ingen räkna in låten i det omdömet.

Om man kunde plocka bort kändisskap och stödsanktioner från en medverkan i diverse lekprogram på tv skulle ”Dumb” ändå vara given etta på lördag. Låten, en mix av tv-serien ”Girls” och Amanda Jenssen, förtjänar att gå direkt till final utan passera ”gå”.

Och på scen är Fondell, som vann ”Idol” 2011, lika neurotisk som Woody Allen. Hon stirrar i speglar och sliter sitt hår och sjunger stundtals på ett helt eget språk (en blandning av svengelska och en tallrik gröt).
 

Jämfört med alla perfekta bidrag som annars brukar ställa upp i tävlingen är Amanda Fondell en krita som dras över svarta tavlan och får eleverna att gnissla tänder.

De första repen är duktigt risiga. Speglarna, som säkert var en bra idé på papperet, står mest i vägen. Det skulle räcka om Fondell fick uppträda utan tillbehör. Hon är en tillräckligt sevärd specialeffekt i sig själv.

Vissa delar av det tre minuter långa sammanbrottet borde få utegångsförbud. Andra är lysande.
 

Förhoppningsvis har Fondell ändå goda chanser i morgon. Det bevisas gång på gång att intressantare uttryck än steril sång och gammeltjo och buskis lyckas i Melodifestivalen. (Och gång på gång kommer det en rekyl i form av Christer Sjögren och Björn Ranelid och... Ravaillacz?)

Ta Caroline af Ugglas som exempel. 2009 blev hon tvåa i finalen efter Malena Ernman med den på förhand uträknade ”Snälla, snälla”, en utmärkt ballad där det verkade som om någon lagt ett papper över en Janis Joplin-inspelning och kalkerat av den.
 

I år ställer af Ugglas upp igen med ett soulnummer som skiter i parfym och manikyr och ”den perfekta ansiktsprofilen i kamera två”. Det som talar emot henne är att ”Hon har inte” kan uppfattas som en repris av ”Snälla, snälla”. På scenen är den enda skillnaden i år en kör som uppenbarligen har glömt att koppla in mikrofonerna.

Men för Caroline af Ugglas är orden viktigast, de där bittra och ledsna tankarna som drabbar alla när ett långt förhållande spricker.

Och hon verkar ha levt vartenda kommatecken.

ARTIKELN HANDLAR OM