Mejla

Markus Larsson

”Festivaldöden är inte över än”

Publicerad:
Uppdaterad:

NÖJE

Peace & Love är inte den sista festivalen som kommer gå under

1 av 28

Från Sveriges största festival genom tiderna till konkurs på två år.

Det har gått rekordsnabbt.

Och farsoten som dödade Peace And Love är en epidemi.

Det är inte över än.

Raset är hisnande.

2011 sålde Peace & Love över 50 000 biljetter.

Jag stod framför bildskärmarna på största scenen när den siffran avslöjades. Marken skakade när tusentals besökare drog efter andan samtidigt. Ingen svensk festival hade någonsin varit större.

Men i år stannade biljettförsäljningen på 9000. Jag måste läsa den siffran en gång till. 9000? Åh, fan.

Det finns flera förklaringar till varför Peace And Love tvingas ge upp.

Naturligtvis spelar konsertjätten FKP Scorpios beslut att lägga Bråvalla i Norrköping samma helg som Peace And Love in. Att påstå nåt annat är löjligt. Det påskyndade begravningen.

Finns egentligen inget att säga om det, Bråvalla har ett bättre program – och konkurrens är konkurrens. Men om Bråvalla inte når sina mål kommer det schackdraget ändå kännas märkligt. Vad är poängen om båda förlorar?

Arrangörerna i Borlänge har också gjort om samma misstag som Hultsfredsfestivalen. I stället för att bunkra pengar för dåliga år har pengarna använts till att finansiera sidoverksamheter. Festivalen har blött pengar i stället för att spara och skaffa sig en nödvändig buffert.

Konkurrensen har över huvud taget ökat. Det anordnas en förbluffande mängd stora konserter och festivaler varje år. Publiken kan inte räcka för alla. Publiken har inte råd.

Nånstans står en smärtgräns och viftar och gapar och varnar... det känns som om branschen har passerat den i 110 kilometer i timmen. Speciellt med tanke på att arbetslösheten för många festivalers främsta målgrupp, ungdomar, numer är uppe i 25 procent, om studenter räknas in i den statistiken.

Och apropå ungdomar. Det är uppenbarligen inte Depeche Mode och Pet Shop Boys – de två största affischnamnen i Borlänge – som lockar längre. Inte nödvändigtvis rock heller, för den delen. Just nu är det snarare edm och stekarhouse som får människor att dansa i flock.

Utan såna huvudakter får kanske festivalerna titta i stjärnorna efter den stora publiken. Till motsatsen bevisas är det åtminstone en tänkbar teori.

Slutar festivaldöden med Siesta och Peace and Love? Knappast. Sweden Rock och Way Out West och Summerburst och lilla Emmaboda klarar sig säkert utmärkt även i år. Allihop har en egen karaktär, en genomarbetad grundidé och en lojal specialintresserad publik.

Men den där Hultsfredsfestivalen som anordnas av just FKP Scorpio om några veckor i Sigtuna? Ett Hultsfred för innerstadsmänniskor som ligger på samma mentala avstånd som Boden? Med i huvudsak artister som de flesta i Stockholmsområdet redan har sett på klubben Debaser?

Det låter som en korkad affär.

Och Metaltown? Och Getaway Rock? Och Putte i parken? Och Gatufesten i Sundsvall? Det pratas väldigt lite om dem, och det är aldrig ett bra tecken.

Alla kommer nog vara väldigt intresserade av att redovisa sina siffror den närmaste tiden för att undvika såna här spekulationer.

Sommarens musikfestivaler kommer att förändras, både vad gäller utbud och innehåll. Ökade gager och artisternas krav på förskott har, ända sedan skivförsäljningen dalade, resulterat i att det har blivit dyrare och dyrare att arrangera festivaler. Entusiasterna och eldsjälarna och de oberoende arrangörerna tvingas lägga ner en efter en.

Med några få undantag är det möjligen bara festivaler i jättarnas regi, Live Nation och FKP Scorpio, som klarar av att betala räkningarna i framtiden. Och vad händer om festivalmarknaden i USA verkligen exploderar och stänger fönstret för att skeppa storstjärnor till Europa på sommaren?

Hur allt det påverkar den svenska festivalsäsongen återstår att se. Men just nu tänker jag mest på Peace And Love, på en stämning och ett tryck och en idealism som kanske aldrig kommer igen, åtminstone inte i Borlänge.

Jag tror att rapparen Jay-Z var festivalens stoltaste och finaste stund. När han gled in på största scenen en stekhet natt 2010 inför 42 000 människor och ropade "What's up, Bolange?"...

I dag känns det lika overkligt som att Peace And Love är borta.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN