Tävlingens svarta får är oväntat bra

Publicerad 2012-02-02

Schlagerkrönikör Markus Larsson om lördagens deltävling i Växjö

VÄXJÖ. Loreen är deltävlingens tryffel.

Thorsten är bättre än väntat.

Och så finns det en dark horse.

Eller rättare sagt – en glad Banan.

Känner mig som Betjänten som passar upp Grevinnan på nyårsafton.

Det är samma procedur som förra året.

Den första onsdagen i februari samlas pressen i ett litet konferensrum och lyssnar på den första deltävlingens åtta bidrag. Enda skillnaden från förut är att SVT har pimpat bandspelaren. Vi stirrar på ett blinkade as som Batman glömde.

Och ur denna svarta tingest, ett mekaniskt odjur som säkert har legat runt med både förstärkare och högtalare på Media Markt, strömmar olika former av ljud.

Först och främst: Tävlingens l’enfant terrible, Thorsten Flinck, har en oväntat bra låt. En gammeldags och välgjord svensk popschlager som Jan Malmsjö hade kunnat sjunga när färg-tv var senaste nytt.

Ja, ”Jag reser mig igen” är mer teatralisk än Dramaten. Nej, Thorsten har kanske inte den nyduschade och folkliga värmen som krävs. Men oavsett vad man tycker om karln – han har mer karaktär än merparten av nickedockorna som brukar synas i det här sammanhanget.

The Moniker, den gula ”oh-la-la”-raketen, sjunger om att han vill vara Chris Isaak – lycka till! – och är inte lika hysteriskt trallvänlig som i fjol. Man tackar.

Afro-Dite gör hurtig ”korv och makaroner”-disco som är lika modern som Susanne Lanefelt. Den skamlösa gruppen drar sig inte ens för att knipa till med ett ”shake it, shake it”, en slogan som fick dem att vinna för ... en herrans massa år sen.

Marie Serneholt? Hon tjatar om salt och peppar.

Däremot blir det intressant att se hur metalbandet Dead By April tas emot av publiken. Fungerar det att growla i Melodifestivalen? (Growl = en människa som försöker låta som en arg och geggig demon med talfel.)

Loreen har en modern och utmärkt låt som ligger tät sked med Rihannas euro’n’b. Om hon inte slutar bland de fyra första på lördag kommer jag misstänka röstfusk.

Har jag glömt någon nu?

Just ja. Bananen.

Jämfört med turbojönseriet ”Sean den förste banan” är E-Type ett paket smör.

Det är ”chinge-linge-ling” och ”granar till höger (oo-ah!), granar till vänster (oo-ah!)” och ett förbannat tempo.

Personligen föredrar jag Trazan och Banarne, men om Sean Banan blir barnens favorit kan vad som helst hända.

Då får kanske Bananens alla polare i fruktdisken, från paprikan till granatäpplet, ställa sig upp på lördag och jubla.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln