Gabriela Pichler: När det går bra är man hundra procent svensk

1 av 2 | Foto: ERIK MÅRTENSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
Gabriela Pichler
NÖJE

Debutfilmen ”Äta sova dö” vann fyra Guldbaggar. Nya ”Amatörer” utsågs till bästa nordiska film på Göteborgs filmfestival.

Men just nu, efter vinter-OS, får regissören Gabriela Pichler, 38, finna sig i att hennes efternamn förknippas med något helt annat än film.

– Många frågar: Är du släkt med skidskyttekungen?, säger hon och skrattar.

Kanske lika bra att reda ut det sportsliga direkt.

Wolfgang Pichler, 63, är en legendarisk tränare som i omgångar tagit de svenska skidskyttarna till stora framgångar. I OS i sydkoreanska Pyeongchang nyligen vann svenskarna högst oväntat två guld- och två silvermedaljer.

– Har ingen aning om Pichler är ett vanligt namn eller inte. Tränaren är tysk, min pappa var österrikare, vi är ju inte släkt, så jag kan inte låta segerglansen regna över mig, säger Gabriela Pichler.

Vi tar det här med hennes bakgrund direkt. För den hänger intimt ihop med de två filmer hon har gjort.

Mamma Ruzita (som hade en roll i ”Äta sova dö”) flyttade från Bosnien till Österrike som arbetskraftsinvandrare och träffade Gabrielas pappa Hans. De drog vidare till Sverige, också i behov av arbetskraft.

– De flydde inte från krig som många nu gör. Vi bodde i Flemingsberg (förort till Stockholm), pappa jobbade som byggnadsarbetare, mamma städade.

– För mig var det paradiset. Varje hus hade olika färger. I vår klass var vi nästan lika många nationaliteter som elever. Men det var lite oroligt ibland och när jag var åtta flyttade vi till Örkelljunga i Skåne. Från en vecka gick jag från att prata Rinkebysvenska till skånska. Den lilla orten, det är en annan form av smältdegel, jag är glad att jag har fått både storstads- och landsortslivet.

Kontaktades av Hassen Khemiri

Innan Gabriela började plugga film i Göteborg, hade hon bland annat jobbat på fabriken Gillebagaren i Örkelljunga. En erfarenhet liknande den huvudpersonen Rasa (Nermina Lukac) har i debutfilmen ”Äta sova dö” (2012). Hon som fick sparken från grönsaksfabriken, men inte gav upp så lätt för det.

Jag skrev då i min -recension:
Gabriela Pichler har talang så det skriker om det. Hennes film är som en klassisk progglåt, fast med humor och Balkanstomp i botten.

Det blev succé. Pris på Venedig-festivalen. Fyra Guldbaggar för bästa film, regi, manus och kvinnliga huvudroll. Hon och sambon Johan Lundborg – filmens fotograf och klippare, de hade träffats på filmskolan – satt hemma i Göteborg och funderade över framtiden. Det saknades inte anbud. Välbetalda sådana. En del har sedan blivit av, med andra som regissörer.

– Så kan det vara, säger Gabriela, utan att vilja nämna vad det var.

– Det var tv-serier och långfilmer. Det var inget fel på dem, det var mer att jag kanske kände att jag vill ju prova en runda till med att bara köra utifrån vad jag själv vill göra.

Gabriela hade tankar på att kanske samarbeta med någon. Tänk om till exempel en sådan som hyllade författaren Jonas Hassen Khemiri skulle vara intresserad. Det gick en tid och… en dag fick hon mejl från just honom med en fråga om de skulle göra något ihop.

– Han kontaktade mig utifrån en pjäs, ”Invasion”, som han hade skrivit några år tidigare. Där kliver några från publiken upp på scenen och tar över. Den bilden av hur de tar över rummet, eller ordets makt, vi blev lite inspirerade av hur man kanske kunde föra över det till film. Fast vi började om från scratch. Och på den vägen är det.

”Hade varit en så billig poäng”

”Amatörer” utspelas i påhittade bruksorten Lafors. Filmen är till stor del inspelad i liknande orten Svenljunga.

– Jag har lånat från lite olika platser, från ställen där jag har bott eller bara besökt. Många sådana orter har haft glansperioder men får identitetskriser när lönerna är lägre någon annanstans och produktionen flyttar utomlands. Man får lite mindervärdeskomplex, tror jag.

– Det som är bra med landsorten är att det kan stå för ett mikrokosmos när man vill berätta om något större. Och det hade varit taskigt att utgå från en riktig ort. Nu kunde jag ladda orten med vad jag ville, ingen behöver ändå ta illa upp.

Är det ett medvetet val att det aldrig talas om vilka partier som styr i Lafors?

– Ja, det hade varit en så billig poäng, att säga att det är ett partis fel. Jag tror också att på mindre platser stöts och blöts man på ett annat sätt. Man tar beslut för och emot varandra, samtidigt bor man grannar och kanske måste låna gräsklipparen av varandra.

Skinnindustrin i det fiktiva Lafors (precis som i Svenljunga) är på dekis. Förhoppningarna står till att tyska lågpriskedjan Superbilly ska etablera sig där. Något som kan ge över tusen jobb. Kommuntjänstemännen med Musse - spelad av Fredrik Dahl, som har ungefär samma jobb på riktigt i Svenljunga – i spetsen, vill göra en film för att lansera Lafors för tyskarna. Då det saknas pengar i budgeten, engagerar han några skolelever för att göra filmen. Två unga tjejer, Aida (Zahraa Aldoujaili) och Dana (Yara Aliadotter), tar sig an uppgiften med stor entusiasm. Men inget blir riktigt som någon hade tänkt sig…

– Musse i filmen, Fredrik i verkligheten, de är inte politiker, men måste utföra de beslut som politikerna har tagit. Det är intressant. De är ett slags utförandeslitvargar.

Precis som i debutfilmen, har Gabriela Pichler laddat sin film med en unik blandning av humor, svärta och hopp.

– Jag tror faktiskt inte att jag skulle kunna göra en film utan att det finns någon humor i berättelsen.

”Amatörer” tacklar också i flera scener sådant som om och när personer med invandrarbakgrund ska kunna känna sig som svenskar.

Hur känner du dig själv, uppfattas du som svensk?

– Så har det inte alltid varit, det skulle jag inte säga. Men när det går bra för en, då är man i folks ögon ju 100 procent svensk (skratt).


Gabriela Pichler om…

… sin klassresa:

– Jag är glad att pappa hann uppleva det stora att jag kom in på filmskolan och kunna tänka ”hon kommer kanske att hålla på med det där” (film). Mamma tycker inte om att jag berättar att hon varit städerska, men är förstås mäkta, mäkta stolt.

… sina favoritregissörer:

– Jag trodde det var glasklart att Wong Kar-wai från Hongkong är min husgud. Annars gillar jag bröderna Dardenne, Claire Denis och är väldigt förtjust i en tidig, rolig och inte så tung Krzysztof Kieslowski-film, ”Amatören” (1979), om en fabriksarbetare som börjar filma och utsätts för moraliska dilemman. Gillar också Mike Leighs filmer, som ”Hemligheter och lögner” (1996), det finns en medmänsklighet i dem.

Vet du varför det svenska filmpriset heter "Guldbagge"? 00:43
ARTIKELN HANDLAR OM