Suzanne Osten: Jag länsade kompisars kylskåp

Livet med psykiskt sjuka mamman präglar mardrömmarna än i dag

1 av 2 | Foto: SVENSKA DAGBLADET TT NYHETSBYRÅN
Suzanne Osten.
NÖJE

Suzanne Ostens liv med sin psykiskt sjuka mamma har präglat hennes liv – och hennes mardrömmar än i dag.

Hon blev slagen, hade trasiga kläder och var alltid hungrig.

– Jag länsade kompisars kylskåp, säger hon i ”Katarina Hahr möter” i P1.

Hennes mamma blev schizofren, efter skilsmässan från Suzanne Ostens mamma allt mer paranoid.

Livet med den psykiskt sjuka mamman blev boken ”Flickan, mamman och soporna” och förra året den omdiskuterade filmen ”Flickan, mamman och demonerna”. I ”Katarina Hahr möter” i P1 berättar regissören om ilskan över hopplösheten som kom först många år efteråt, när hon var vuxen kvinna.

– Det var så extremt fattigt, det fanns ingen social ordning där mamma kunde gå och hämta pengar. Att vi i perioder inte hade mat, att hon var sjuk, att hon inte kunde ordna hjälp, att hon var ickefungerande, det fanns inget nätverk, vi blev vräkta och var på gatan. Hon var en baglady (hemlös kvinna) och jag var hennes dotter, säger Suzanne Osten i programmet.

”Länsade kompisars kylskåp”

Räddningen blev vänner och anhöriga.

– Jag var jämt hungrig vill jag minnas. Jag var hemma hos olika kompisar och länsade deras kylskåp, om jag bodde hos andra människor gick jag upp mitt i natten och åt ur deras kylskåp. Det hungermönstret hade jag kvar när jag var student och skulle köpa min första mat, berättar hon.

Hon hade inte förmågan att portionera sin mat, i flera år levde hon med magsår.

Till slut handlade det om att överleva – Suzanne Osten flydde från hemmet och flyttade runt innan hon blev vuxen nog att hyra en studentbostad.

Drömmer om handväskor

Barndomens osäkerhet har gjort att Suzanne Osten hållit sig borta från de droger och alkoholism som förtärt personer i hennes omgivning. Hon har varit rädd att tappa kontrollen, en rädsla som följer henne i drömmarna än i dag.

– Jag drömmer att jag tappar min handväska, det kommer åkandes handväskor och jag tappar handväskor. En gång gjorde jag det och då tänkte jag: nu är katastrofen här, jag har inga nycklar, jag har inget hem. Drömmen handlar om att tappa allt. Längst in är det barnet som inte vill bli övergivet. Men nu har jag jobbat så mycket med människor och mig själv att jag har en liten aning om vem jag är, säger hon.

ARTIKELN HANDLAR OM