Céline Dion bjussar på trestegs-OS i vibrato

Så bra var sångdivan i Tele2 Arena

1 av 4
NÖJE

Boogie.

Nej, inte riktigt.

Konserten med Céline Dion är i långa stunder en gräslig upplevelse.

Men det finns också ett stort underhållningsvärde i hennes vokala olympiad.

Det händer inte ofta numera.

Men ibland måste till och med en luttrad rockjournalist gnugga sig i ögonen av förvåning.

Här sker det redan i första låten.

När Céline Dion klämmer i med den första och långa och höga tonen i ”The power of love” slår jublet lock för öronen.

Aha. Det är så det går till. Konserten är en ceremoni med tydliga regler.

”Aaaaaaaaaaaaaaa!”
Klapp-klapp-klapp.

”Ooooooooooooo!”
Jubel och glädjetjut.

”Loooooooooooooove!”
Vrål och visslingar.

Skådespelet är djupt fascinerande.

Visst, det går att dra paralleller till när jazzartister fyrar av ett långt och vindlade solo. Eller när trummisar är jätteduktiga på att solobanka skinn och cymbaler under Sweden Rock. Eller olika rockgitarristers uppvisningar.

Men mest går tankarna till idrott.

Att se en konsert med Céline Dion känns ofta som att titta på trestegshopp i vibrato. OS-finalen, förstås.

Pratar på – länge

Rösten är altaret som fansen kommit för att dyrka. Och det är själva prestationen som räknas och inte vad musiken har att säga.

Vilket kan förklara att konserten ibland blir omdömeslös, tom och idéfattig. Flera klumpigt arrangerade rockcovers är inget annat än påkostad Las Vegas-karaoke.

Missförstå mig inte nu. Den kanadensiska världsstjärnan är en enastående sångerska och ett sant proffs. Musikaliteten visar inte upp några tekniska brister. Dessutom verkar mellansnacket förtjusande nog vara improviserat på riktigt. På den här nivån brukar artisterna annars följa ett noggrant förberett manus.

Och Dion pratar på. Länge. Väldigt länge. Hur länge då?
Låt mig ge ett exempel:

Du skulle hinna gå ut ur arenan, haffa en taxi, laga en pasta all’arrabiata, äta upp maten i lugn och ro och åka tillbaka till Tele 2 Arena igen. När du väl hittar din plats snackar Céline Dion fortfarande om köttbullar, Jesper Parnevik, Annika Sörenstam, golfklubbor och, ja, Jesper Parnevik en gång till.

Som att äta grädde

Vissa stunder är förtrollande vackra. Under "My heart will go on” önskar man åter igen att filmen ”Titanic” slutat annorlunda och att Rose inte släppt taget om Jack Dawson.

Men i längden är konserten som att sitta och äta grädde i över två timmar. Hos vissa kan det säkert orsaka ett lätt illamående.

Så det tål att upprepas hur många gånger som helst:

Det finns varken något roligare eller konstigare än mainstream.

Tack för showen.