Hiphop äger från och med nu rockmusikens stjärt

1 av 2 | Foto: Chris Pizzello / AP TT NYHETSBYRÅN
Kanye West
NÖJE

I skymundan skedde en historisk händelse i veckan.

Hiphop tog över tronen.

Rock är inte längre störst i USA.

Och ingen borde vara förvånad.

I boken ”Uncommon people” driver den brittiska rockjournalisten David Hepworth på ett övertygande och ledigt sätt tesen om att rockstjärnornas epok sedan länge är förbi.

Han menar att den varade i 40 år mellan 1955 och 1995, eller mellan Little Richard och Kurt Cobain.

”Rockeran är över” skriver Hepworth i sitt förord. ”Nu lever vi i en hiphopvärld.”

Årtalen och artisterna går att diskutera, det gör det alltid, men i veckan fick David Hepworth stöd av tung statistik från världens mest inflytelserika popmarknad när branschorganet Nielsen Music publicerade sin halvårsrapport. (Den kan laddas ner här.)

R’n’b och hiphop står för den största andelen av amerikanernas musikkonsumtion. Summan av alla olika format – fysisk, digital och strömmad – är 25,1 procent. Rockmusik ligger tvåa på 23 procent.

Det är första gången som rocken blir omseglad av en annan genre. Anledningen är enligt Nielsen Music strömmade musiktjänster och deras växande betydelse.

Inget med detta är förvånande. Frågan är snarare varför paradigmskiftet inte har skett tidigare.

Rock, i dess traditionella och gitarrbaserade och manliga betydelse, har inte haft någon kulturbärande roll sedan början av 90-talet. Den som exempelvis listar de bästa och mest tongivande albumen sedan 1994 landar i åtta fall av tio i elektronisk musik, r’n’b och hiphop.

I skenet av det var The Libertines, The White Stripes och The Strokes i början av 2000-talet ingen rockrevansch – det var en dödsryckning.

R’n’b- och hiphopartister måste vara osentimentala och skoningslöst innovativa för att överleva i konkurrensen. Stora rocknamn kan däremot ägna sig åt att byta ut medlemmar och vårda sina varumärken genom gamla meriter. Rockakter dominerar fortfarande listan över de mest inkomstbringande turnéerna någonsin.

När Spotify publicerade sin lista över de 20 mest strömmade rockartisterna innehöll den sex band som bildades efter år 2000. Resten släppte i regel sina bästa skivor för 20 år sedan eller mer.

Bilden av den självdestruktiva rebellen med gitarr är en lika förlegad kliché som revolvermän med sporrar och hatt. Rock är i dag större som attityd än musik, applicerbart på alla yrkesgrupper där personen ifråga beter sig gränslöst.

Och om det finns några riktiga rockstjärnor kvar heter de i så fall Eminem, Kanye West, Rihanna, Beyoncé, Migos, Lana Del Rey, Lady Gaga, Frank Ocean och Kendrick Lamar.

Vissa saker förändras heller aldrig. För varje excentriskt original finns det en Tommy Steele. 2017 spelas hans roll mest framgångsrikt av Chris Martin och Ed Sheeran.

Det finns en populär teori som David Hepworth nämner i förbifarten. Den går ut på att olika musikepoker brukar vara i ungefär 40 år. Hiphop har stor fördel i en strömmad värld. Det är ett universellt uttryck som nästan kan anta vilka former som helst. Allt får plats.

Men eftersom genren fyllde gubbe, det vill säga 40 år, för ett tag sedan uppkommer en intressant fråga.

Alla som är etta måste en dag falla.

Så vad kommer efter hiphop?

FAKTA

Larssons topp tre

1. ”New York” (singel, St. Vincent)
Efter tips från Håkan Steen och Per Bjurman. Vissa säger mer på två och en halv minut än vad andra gör på fyra album. St. Vincent är ett sådant exempel. Med den vackra och dramatiska ”New York” förstärker hon sin position som en av samtidens bästa och mest intressanta artister.

2. ”Dunkirk” (film)
I regissören Christopher Nolans händer blir ”Dunkirk” en stor bioupplevelse. Storyn, en panikartad evakuering under andra världskriget, skulle vara för kort för en tv-serie eller bok. Men den är perfekt som film.

3. ”Lust for life” (album, Lana Del Rey)
Kalla det gärna för ett dubbelalbum. Hälften av låtarna är bland det bästa som Lana Del Rey har gjort. Andra halvan är, med hennes mått mätt, en gäspning.