Weintraub mycket mer än Karate kid

NÖJE

Per Bjurman om en epok som dog när Mr Hollywood dog

1 av 5
Jerry Weintraub.

NEW YORK. Det är bara några dygn sedan jag satt på Dan Tana’s i West Hollywood och karvade i den eminenta kalvstek som bär Jerry Weintraubs namn.

Så jag låtsas att jag inte behöver ta åt mig när George Clooney efter den unike larger than life-impressarions bortgång säger att det är väldigt synd om de som aldrig lärde känna honom ...

Det är bara några få särskilt gloriösa stammisar som fått ge namn åt några av rätterna på menyn på Dan Tana’s - Los Angeles eget Elaine’s, en nu 50-årig oas av distingerad old school-stämning och Hollywood-sötade New York-vibbar på Santa Monica Boulevard.

Nämnde George Clooney är en, Dabney Coleman (som jag en gång höll på att hamna i slagsmål med på just Elaine’s, fast det får vi ta vid senare tillfälle) en annan - och så Jerry Weintraub då.

Hans parmigiana-panerade kalvstek är en av husets greatest hits - både gastronomiskt och i fråga om mytisk lyster.
 

När han tidigare i veckan gick bort beskrevs han i svensk media enkom som ”producenten bakom Karate kid” och det var han i och för sig, men att bara nämna det är som att inskränka James Gandolfinis eftermäle till att han hade en biroll i ”Zero dark thirty”.

Weintraub - uppvuxen i en vanlig familj i Bronx i New York, helt utan kontakter i underhållningsindustrin men med bröstkorgen full av drömmar och målmedvetenhet - arrangerade också Elvis första riktiga USA-turné, iscensatte Frank Sinatras comeback på 70-talet, agerade turné­ledare åt Bob Dylan och Led Zeppelin och manager åt John Denver och schack-legendaren Bobby Fischer, var bäste vän med ett par presidenter och producerade filmer som Robert Altmans ”Nashville”, epokgörande ”Diner”, ”Firman”, ”Ocean’s 11” och, så sent som ifjol, fantastiska ”Behind the candelabra”

Som framgår i såväl HBO-dokumentären ”His way” som i illustra memoarerna ”When I stop talking, you’ll know I’m dead” var han en larger than life-karaktär även på andra sätt, ett slags godmodigt och skamlöst charmerande koncentrat av the best of ett svunnet Amerika på två dansanta ben.
 

Så det var en epok som tog slut när den ultimate mister Hollywood, vid 76 års ålder, somnade in i måndags. Den sortens liv går inte att leva längre, den sortens renässansmänniskor kommer aldrig finnas mer.

Det var dock var kul så länge det varade och George Clooney har nog rätt i att det är synd om oss som aldrig hann lära känna Weintraub privat.

Men jag hann i alla fall trycka i mig den där kalvsteken på Tana’s medan han levde (Weintraub alltså, inte kalven ...).

Det är en liten tröst.

avPer Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM