Grand(e)os – stundvis

NÖJE

Recension: Ariana Grande - My everything

1 av 3 | Foto: Foto: JEFF DALY/AP
Behåller fotfästet Ariana Grande är en av alla amerikanska stjärnor som växte upp i tv-program. Många före henne har fått problem efteråt, men Ariana vill leva ett så vanligt liv som möjligt.

POP Popstjärnor, popstjärnor, överallt popstjärnor. Så fort du har viftat bort en kommer det fler, likt en ettrig svärm sensommargetingar.

När jag skriver detta har Taylor Swift just släppt sin nya singel, Nicki Minaj en ny video och Charli XCX ett litet ljudmoln. Allt inom loppet av ett dygn. Strax utan­för detta getingbo av popdrottningar surrar Ariana Grande med sin honungslena Mariah Carey-stämma.

När den Florida-födda artisten med rötter i Italien gav ut sin duktiga debut i fjol var det få som höjde på ögonbrynen. Men på bara ett år har Grande gått från före-detta-skådis i barnkanalen Nickelodeons ”Victorious” till haussad popstjärna, mycket tack vare den Iggy Azalea-gästade singeln ”Problem”. Grande har nu hunnit hyllas av Lady Gaga, agerat förband till Justin Bieber och sjungit för familjen Obama i Vita Huset.

Sångerskan har ett röstomfång som lever upp till efternamnet. Över ett smörgåsbord av maxade beats och edm-syntar serverade av planetens mest namnkunniga låtskrivare och producenter släpper hon den lös.

”My everything” är ett album som vill väldigt mycket.

De genretypiska axelryckningarna finns således här, som den Harry Styles-skrivna ”Just a little bit of your heart”. Låt oss bara konstatera att Harry nog bör hålla sig till håret.

Men det finns också massor av poptricks att charmas av. Trummor i marschtakt, Diana Ross ”I’m coming out”-samplingar och en låt döpt till ”Be my baby”.

21 år ung behärskar Ariana Grande 90-tals-r’n’b, slow jams och pur pop. Hon snor snyggt från Mimi, RiRi och Katy hela vägen.

Men så finns det några magiska stunder vi måste prata om. När man hör – om så bara för några få gåshudssekunder – hur en ny megastjärna föds.

Som neråtwailningen ”On the highway to hell” i ”Break free”, när hon sjunger orden ”heart skips” samtidigt som beatet skippar i ”Why try” och den perfekta refrängen i The Weeknd-duetten ”Love me harder”.

Jag längtar efter fler sådana stunder, som bara är hennes egna.

Kanske kommer de snarare än vi tror. Räkna aldrig ut en barnstjärna, kom ihåg vad som hände med Miley.