Ella Lemhagen

Ella Lemhagen: ”En utmaning att inte trampa Peter Jöback på tårna”

Berättar om storfilmen ”Jag kommer hem igen till jul”

avJan-Olov Andersson

1 av 4 | Foto: BJÖRN LINDAHL
Ella Lemhagen.

En svensk storfilm, ”Jag kommer hem igen till jul”, med Peter Jöback i huvudrollen – och delvis baserad på artistens eget liv.

Ett inte helt enkelt projekt att baxa i hamn för regissören Ella Lemhagen.

– Det var en spännande utmaning. Att ha min egen kompass, riktning, tolkning och konstnärliga ansvar och samtidigt inte trampa honom på tårna, jag ville ju att han skulle känna att jag har förvaltat förtroendet, säger hon.

Helgens premiärfilm är en storsatsning. Med stjärnor som Suzanne Reuter, Loa Falkman, Johannes Kuhnke, Anja Lundqvist och Jennie Silfverhjelm. Med jultema, sådant som brukar locka storpublik till biograferna. Med Peter Jöback i sin första stora roll framför kameran. Dessutom efter en idé av honom och baserat på hans eget liv.

– Peter frågade mig redan för fyra år sedan. Då kändes det som det var en ganska lång väg. Det skulle vara jul, vackert, mysigt, lite glatt – och så skulle det handla om väldigt tunga ämnen, jag visste inte riktigt hur man skulle få ihop det, säger regissören Ella Lemhagen.

Kom ut som gay och knarkade

Det handlar om världsstjärnan Simon (Jöback) som kommer hem från Los Angeles till Sverige för att fira jul. Mamma (Reuter) har glatt sparat tidningsklipp om sonen, trots att det är något som skaver mellan dem och trots att det varit mycket skandalskriverier om honom.

Han kom ut som gay. Han knarkade. Allt medan brorsan (Kuhnke) alltid hamnat lite i bakgrunden. Han ska som vanligt arrangera körens julkonsert i kyrkan på juldagen. Han är inte helt nöjd med att världsberömda brorsan kommer hem och stjäl uppmärksamheten genom att sjunga några nummer. Och där finns många hemligheter i det förflutna. Både inom och utanför familjen…

– Förra sommaren hörde de av sig igen med ett färdigt manus. Jag tände delvis på Peters passion, delvis på historien i sig och musiken.

Elle Lemhagen hade parallellt jobbat med flera olika projekt som inte blev av. Så hon tackade ja.

Hon säger att hon aldrig varit strategisk, varken i intervjuer eller karriärmässigt. Därför är det kul att prata med henne. Hon säger vad hon känner för. Hon tittar lite åt det hållet där de som sköter pr för filmen sitter, men säger sedan:

– Jag får inte använda uttrycket för de som lanserar filmen, men det är en slags Metoo-historia. Ett ganska allvarligt ämne, det var jag först tveksam till, går det att berätta det samtidigt som gulliga barn dansar runt granen.

Bestämde sig i tonåren

Ella Lemhagen har alltid gått sin egen väg.

Uppvuxen i Uppsala. Pappa litteraturprofessor, mamma lärare för hörselskadade. De gick ofta på bio på stadens motsvarighet till Cinemateket, Svenska Filminstitutets filmklubb. Ella höll på med teater, musik, skrev långa berättelser, ritade serier och fotograferade.

– I högstadiet när jag var 14, 15 år sa jag till syokonsulenten att jag ville bli filmregissör. Jag hade i och för sig en rätt vag uppfattning om vad en filmregissör gjorde, men det kändes som att där kunde jag kombinera allt jag var intresserad av och höll på med.

Hon var 23 år när hon kom in på Dramatiska Institutets regilinje 1988 och efter debuten några år senare har det liksom bara rullat på. Hon har aldrig känt sig motarbetad för att hon är kvinna i en bransch som åtminstone när hon började dominerades ganska totalt av män.

– Det vore lätt att säga att det har ju gått bra för mig, men jag tar diskussionen om jämställdhet på allvar. Jag stöttar ju allt det där, så klart, och jag vill inte heller påstå att det inte finns sådana strukturer. Jag har dock varit i den positionen att jag haft mycket jobb och kunnat välja rätt mycket.

Nobbade Depp och Winslet

Tredje långfilmen ”Tsatsiki, morsan och polisen” blev det stora genombrottet. Stor publiksuccé och fyra Guldbaggar, för bästa film, regi, manus och foto. Hollywood började höra av sig.

– Det är kanske korkat, men jag tänker inte speciellt karriärmässigt. En film jag hade kunnat göra var ”Finding Neverland” (2004). Jag orkade inte, hade småbarn, plus att jag tyckte manuset var tråkigt.

Filmen med Johnny Depp och Kate Winslet i huvudrollerna blev en stor publikframgång och fick sju Oscarsnomineringar, den vann för bästa musik.

– De manus jag fått från USA är ofta romantiska komedier, typ bröllop med förhinder, ofta ganska tramsigt. Många har blivit av. Ibland känner jag igen någon titel på Netflix.

Hon nämner ett exempel på hur det kan vara:

– Ofta är det så att inspelningen ska börja om åtta veckor. Jag tycker att manuset inte alls är klart, men de måste ändå börja spela in för det är då som Jennifer Lopez, filmens stjärna, har tid. Det är det som gäller. Jag kan inte bara… så gärna vill jag inte spela in en romantisk komedi med henne. Det är saker jag inte tror skulle passa mig ändå.

En USA-film blev, trots allt, av. ”All roads lead to Rome” för några år sedan, med ”Sex & the city”-stjärnan Sarah Jessica Parker i huvudrollen.

– Det är den film jag är minst nöjd med. Producenten var faktiskt en bedragare som lurade både mig och skådespelarna att vi skulle göra någonting som inte gällde. Han stack mer eller mindre, utan att betala folk. Jo, Sarah Jessica Parker fick nog betalt. Det var inte ett seriöst projekt på något sätt.

Utmaning att regissera Jöback

Tillbaka till den aktuella filmen.

Hur var det att regissera Peter Jöback, som aldrig tidigare har gjort en stor filmroll?

– En spännande utmaning. Redan när vi finansierade filmen fick jag frågor om det. Jag var inte det minsta osäker på att det inte skulle fungera, men förstod att det skulle bli ett arbete – och det blev det.

– Den här balansgången att å ena sidan förvalta hans historia, lyssna på och finnas där för honom och samtidigt köra mitt race, göra min film, det är ju ingen beställningsfilm, det är möjligen det som var svårt.

– Ibland kunde jag inte lyssna på Peter utan sa: ”Tro mig, det här blir bra. Du måste lita på mig”.

Det handlar om två bröder. Varför valde du just Johannes Kuhnke till att spela brorsan?

– Valet föll ganska tidigt på honom. Dels är de inte helt olika. Dels har Johannes en tyngd, inte i negativ bemärkelse, utan en botten, en slags trygghet, i hela sin utstrålning. En motsats till Peters rollfigur som är mer av en dramaqueen. Sedan skulle ju brorsan sjunga också och Johannes har gjort musikaler på Stockholms Stadsteater, som ”De tre musketörerna” och ”Hedwig and the angry inch”.

Ella är aldrig nervös inför premiärer. Hon har gjort sitt, nu får marknadsförarna ta över.

– Det tragikomiska är det jag tycker bäst om. Det här är nog mer drama med en allvarlig botten. Men jag tyckte om möjligheten att få jobba visuellt med färg, form, julmusiken, alla klichéerna kring julen, det var härligt att kasta sig in i det. Det enda jag inte är nöjd med är att jag gärna hade haft ännu mer snö när vi spelade in vinterscenerna i Jämtland i mars.

Ella Lemhagen om…

… ”Patrik 1,5” (2008), filmen där Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson spelar ett gaypar i en svensk villaförort:
– Jag har så mycket roligt förknippat med den. Jag åker fortfarande runt med den, senast till Bombay i Indien. Den visas på både vanliga och gay-filmfestivaler. Den har mötts av så mycket olika publik. Allt från demonstrationer utanför salongen i Moskva, till stående ovationer i San Francisco, med läderbögar som står och gråter.

… ”Tsatsiki, morsan och polisen” (1999), hennes stora genombrottsfilm:
– Filmen tycker jag fortfarande mycket om. Men det var väldigt rörigt. Jag borde välja mina ord, men behöver väl inte göra det längre. Det var en ganska knasig producent. Och jag tycker fortfarande titeln är hemsk. Och affischen. Jag skulle ha semester i Grekland när jag jobbat färdigt. De lade upp förslag på titlar och affischer. Det stod i mitt kontrakt att det skulle väljas i samråd med mig. När jag kom hem, hade de valt det enda förslaget jag inte tyckte om.

… att jobba med Alicia Vikander och Bill Skarsgård, båda då väldigt unga, i ”Kronjuvelerna”:
– En knepig film, den har ingen genre, så castingen var väldigt viktig. Jag kände att Alicia var en sådan det skulle hända saker kring. Bill hade jag provfilmat både för ”Tsatsiki…” när han var sju och ”Patrik 1,5” när han var 15. Så jag var intresserad av att jobba med honom. Visst kunde jag ana att de skulle bli stjärnor, fast kanske inte stora.

… om favoritregissörer:
– Det har varit många genom åren. Jag gillade italienska filmer, neorealismen, franska nya vågen, Stanley Kubrick-filmen ”A clockwork orange”. Nyligen såg jag ”Joker”, den var väldigt bra, väldigt hemsk, både vacker, sorglig och deppig. Ska jag namedroppa en regissör blir det Alexander Payne. Jag var inte så förtjust i senaste ”Downsizing”, annars tycker jag alla hans filmer är fantastiska. Jag önskar jag hade gjort dem allihop.

ARTIKELN HANDLAR OM

Film