Lasse Åberg om att fylla 80 år: ”80 is the new 50”

Stor intervju med allkonstnären om nya SVT-dokumentären, hälsan och inviten till Felix Herngren

Av: Jan-Olov Andersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Filmregissör, manusförfattare, grafisk designer, konstnär, musiker, skådespelare, Stig-Helmer – och 80-åring.

När Lasse Åberg i dag fyller år, är det också premiär för en dokumentärserie om honom i SVT.

– Det har varit egokittlande att hålla på med sig själv (skratt). Men att fylla 80… det är svårt att förhindra, men det är bara en siffra, jag brukar säga att ”80 is the new 50”, säger han.

Vi träffas vid Åbergs Museum i Bålsta knappt fem mil norr om Stockholm. Lasse Åberg och hustrun Inger, känd textilkonstnär, bor en kvarts gångväg bort. Även om andra sköter den dagliga driften, är han ändå på museet mest varje dag.

– Jag gör allt från att plocka fimpar utanför till att guida besökare. Folk blir ju glada om de stöter på mig här, de vill ta selfiesar eller köpa kort och få dem signerade.

80-åringen på plats i sitt museum i Bålsta.
Foto: PETER WIXTRÖM
80-åringen på plats i sitt museum i Bålsta.

– Museet är ingen kassako, men har funnits i 18 år och har 25 000-30 000 besökare per år, innan corona, i alla fall. Jag är väldigt stolt. Det är bra kvalitet på grejerna, bra konst.

Återvände till föräldrahemmet i Hofors

Från och med i dag, på födelsedagen, lägger SVT ut de två avsnitten, 2 x 60 minuter, av dokumentärserien ”Lasse Åberg – En ängslig gosses memoarer”. De visas i SVT 1 fredag 15 och söndag 17 maj. En ganska så underbar och underhållande genomgång av Lasse Åbergs liv, med många härliga arkivklipp från inte bara långfilmerna, utan även gamla tv-sketcher ihop med Ardy Strüwer.

– En kille som heter Björn Sjönell initierade dokumentärserien. Sedan har han gjort den ihop med Mathias Näslund. Skelettet gjorde de. Sedan gjorde jag voice over-grejen. Jag har haft idéer och stuvat om lite. Jag har nog varit med ovanligt mycket i processen. Det började för några år sedan. Det har varit väldigt kul.

Foto: PETER WIXTRÖM
Allkonstnären Lasse Åberg.

Bland annat har filmteamet tagit med honom till föräldrahemmet i Hofors, drygt fem mil från Gävle.

– Jag har inte sett huset sedan vi flyttade därifrån för 65 år sedan. Det var märkligt, nästan lite drömskt, att komma tillbaka. Min tre år yngre bror var med också. Huset kändes tio gånger så smått som jag kom ihåg det. Det var någon finsk dam som släppte in oss. Hon tyckte det var lite lattjo. Nu har hon väl något att berätta om på kafferepen, att Lasse Åberg bodde där som liten (skratt).

”Morsan fick ordning på oss”

Hur var din uppväxt?

– Bra och odramatisk. Morsan höll oss hela och rena och fick ordning på oss. Farsan var mer lustigkurre. Dansbandstrummis. Sedan blev han en duktig svarvare. Jag minns en kärleksfull mor och pappas varma händer som väckte oss på morgnarna innan vi skulle dricka choklad.

Lasse Åberg var tidigt som barn duktig på att teckna, det insåg alla i hans närhet.

– Jag gick ett tag på Berghs reklamskola, då trodde jag att jag skulle bli reklamtecknare på annonsbyrå. Tror det var morsan som sa att jag borde söka till Konstfack, utan att hon nog riktigt visste vad det var. Det var rätt tufft. 200 som sökte till tjugo platser för grafisk form.

Foto: PETER WIXTRÖM
En kvart från hemmet ligger museet, dit Lasse Åberg går nästan varje dag.

Kan man säga att du har gjort en klassresa inom det svenska folkhemmet när det var som bäst?

– Det var en fantastisk tid. Någon slags ljus framtid efter kriget. Nu skulle det bli andra bullar. Mitt hjärta fanns ju hos sossarna, det var ett naturligt val när man tillhör småfolket, arbetarna. Och mina åsikter ligger fortfarande åt det hållet, Miljöpartiet och sossarna.

”En imperialistisk jävla mus”

– Min tid på Konstfack var 1960-1964. Vänstervågen hade inte riktigt börjat, det var mer undervisning i stället för prat om undervisning. Sedan hoppade vi på det ett tag, Inger och jag, tjackade Mahjong-kläder och näbbstövlar. I samma veva började jag samla på Musse Pigg. Det var ju kontroversiellt. En imperialistisk jävla mus. Det var för att jag var så intresserad av popkonsten.

Genom släktingars släktingar fick han och Inger möjlighet att köpa huset i Bålsta.

– Det var en desperat boendesituation. Vi var fattiga som kyrkråttor och bodde i andra hand. Vi slog till på huset. Tyckte det var in i helvete dyrt, 57 000 kronor. Där har vi fastnat. Eftersom jag är samlare har jag fasat över tanken att behöva flytta. Vi har byggt till. Har ateljéer i varsin ända av huset. Så ses vi till lunch.

”Mr Nobody från Kungsholmen”

På Konstfack gick även folk som Robert Broberg (1940-2015), Carl Johan De Geer, Ulrika Hydman Vallien (1938-2018), Bertil Vallien och Jan Lööf.

– Det förändrade mitt liv totalt. Från att ha varit släktens lilla geni till Mr Nobody från Kungsholmen som kom in i en totalt främmande miljö. Fast jag anpassade mig rätt snabbt.

Och så alla möten. Ardy Strüwer drog in Lasse i tv-världen, där deras sketcher blev klassiker och de allt mer påkostade tv-programmen tävlade i Montreaux.

– Vi var en lång och en kort. En mager som en sticka och en lite knubbig. Det är klassiskt. Abbott & Costello, Helan & Halvan, you name it, sedan fortsatte det med Jon (Skolmen) och jag i filmerna.

Lasse Åberg och Jon Skolmen i ”Sällskapsresan” från 1980.

Mötet med gitarristen Janne Schaffer, gjorde att han blev den musikaliska motorn när Electric Banana Band bildades i samband med barnprogrammen om Trazan Apansson.

– Till den andra säsongen sa vi att vi startar ett ”skojband”. Vi firade 40 i år! Vi låg ju i malpåse fram till 1990-talet. Sedan var det Hultsfredsfestivalen och två utsålda Globen på en dag. Vi var heta ett tag där (skratt).

Foto: URBAN ANDERSSON
Lasse Åberg som ”Trazan” och Klasse Möllberg som ”Banarne” i Electric Banana Band.

Sista filmen – eller?

Och så mötet med filmproducenten Bo Jonsson (1938-2018), som resulterade i några av svensk films genom tiderna största publiksuccéer.

– Vi sa vi skulle göra igenkänningskomedier, botanisera lite i hur vi svenskar bär oss åt. Charterresor var en självklarhet. ”Repmånad” och båtfilmen var Bosse, han var reservofficer och hade en stor jävla båt. Skidfilmen var jag, jag åkte mycket lagg på den tiden. Och spelade golf, golffilmen kom precis när golfboomen kom kring 1990.

Foto: TT
Hege Schøyen, Jon Skolmen och Lasse Åberg under inspelningarna av komedin ”Den ofrivillige golfaren” 1991.

Hade ni många idéer som inte fullbordades?

– Nä, tyvärr, idéer är en bristvara. Vi nämnde väl massrörelser som att åka Finlandsbåt eller husvagnssemester. Sista filmen (”The Stig-Helmer story”), vilket det förmodligen blir, blev en prequel, hur Stig-Helmer var som barn.

Du orkar inte driva ett helt filmprojekt igen?

– Nä, det tror jag inte. Men you never know. Jag skulle gärna filma mer med Felix Herngren och det gänget, det var jättetrevligt när jag var med lite i ”Sjölyckan”.

Opererade in en pacemaker: Underbar apparat

Dokumentärserien är full av anekdoter och intervjuer kring allt Lasse Åberg har gjort. Men nästan ingenting om privatlivet.

– Den intressanta biten är yrkesbiten. Jag tror vi gjort ett hemma hos-reportage, i Femina, när Inger var 20 och jag 25. Sedan har vi hållit oss borta från det. Jag får skäll av barnen också om vi viker ut oss.

– Eller barn och barn… vi har ju inte bara barnbarn utan till vår stora glädje har vi även fått uppleva barnbarnsbarn. Det är vasst.

Och hur mår du som 80-åring? Inga krämpor?

– För tjugo år sedan opererade jag in en pacemaker, en underbar liten apparat. Men jag spelar fortfarande tennis, cyklar, tar långpromenader. Och som du kan se, är jag inte direkt överviktig.

 


Namn: Lasse Åberg.
Ålder: Fyller 80 i dag den 5 maj.
Familj: Hustrun Inger, två barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Bor: Hus i Bålsta norr om Stockholm.
Aktuell: Fyller 80. En dokumentärserie visas i SVT. Förbereder kommande utställningar på Åbergs Museum. Pillar med manus till den Trazan Apansson-musikal som sköts upp på grund av coronaviruset.

FÅ INTRESSANT KOLL PÅ ALLA SVENSKA ARTISTER - FÖLJ NÖJESBLADET PÅ FACEBOOK

Publicerad: