Ska det fejkas så ska det fejkas ordentligt

NÖJE

Bit huvudet av en fladdermus, klä av dig naken, ta en massa droger, experimentera med jazz.

Gör vad du vill, bara du inte mimar.

När Frank Farian skapade Milli Vanilli 1988 rekryterade han Robert Pilatus och Fabrice Morvan, två unga dansare och modeller, att vara ansiktena utåt.

Gruppen sålde massor, både hemma i Tyskland och utomlands. Men efter ett ödesdigert framträdande, då skivan med ”Girl you know it’s true” börjat hacka, avslöjades det snart att vokalerna på debutalbumet inte var Morvans och Pilatus. Mediarabalder utbröt och det slutade med att alla som köpt albumet eller gått på någon av gruppens konserter kunde begära pengarna tillbaka.

I år är det 20 år sen skandalen uppdagades och Milli Vanilli fråntogs sin Grammy. Vad har hänt på mimarfronten sen dess?

Straffen kanske inte är lika hårda längre men publiken blir fortfarande väldigt upprörd när den känner sig lurad. Vem minns inte invigningen till OS i Peking 2008 då Lin Miaoke mimade till en sång som egentligen sjöngs av en annan liten ficka. En sjuåring som tydligen var för ful för att representera Kina.

Att någon med talang måste stå i kulisserna medan de vackra får ta emot applåderna kanske retar mest.

Men även artister som mimar till sina egna låtar kan få skäll.

När Ashlee Simpson skulle framföra låten ”Autobiography” på ”Saturday night live” hösten 2004 hördes sången från ”Pieces of me” i stället. Redan innan hon öppnat munnen. Kritiken lät inte vänta på sig.

Däremot fick The Tough Alliance oväntat lite skit för sina uppenbara playbackkonserter för några år sen.

Tricket kanske är att inte smyga med mimandet. Eller, om man måste fejka, göra det så bra att ingen märker något.

ARTIKELN HANDLAR OM

Jenny Seth