”Let’s dance” den extrema tomhetens triumf

Ett svart hål – man vill hoppa från sjunde våningen

NÖJE

”Let’s dance” är trollbindande.

Förutom Jon Henrik Fjällgren är programmet den extrema tomhetens största triumf hittills.

Det hände spännande saker i Stockholm i veckan.

Vissa kanske missade att en väggmålning i form av en blå jätteballe både upprörde representanter från landets tredje största parti och åtskilliga grannar.

Lätt hänt, jag vet. Kan vara svårt att hålla reda på alla varmkorvar i offentligheten, fiktiva som levande.

Men på den andra sidan av kulturskalan från, säg, David Hellenius kan väl ingen ha missat hur Svenska Akademien imploderade.

1 av 3 | Foto: Peter Wixtröm

Därför var kärlekstemat i ”Let's dance” ett märkligt sammanträffande, med tanke på allt bråk och stök.

Det blev hud. Det blev flamenco. Det blev till och med en och annan bachata (en dans- och musikgenre från Dominikanska republiken).

Eftersom flera deltagare antingen hade sina partners i publiken eller, som i Gunde Svans fall, tillfälligt ersatt av Börje Salming blev det också en berg och dalbana av kärleksförklaringar hit och känslor dit.

Gunde grät. Jon Henrik Fjällgren visade upp den djupaste urringningen i tävlingen hittills. Och Therese Alshammar, som har vunnit ungefär 198 medaljer i olika simmästerskap, blev presenterad så här:

”Hennes man är bra i sängen och i bassängen.”

(Så länge den här parentesen varar kan ni skratta hö hö hö hur mycket och länge ni vill. Varsågoda. Var inte blyga. Hö hö hö.)

Själva tävlingsmomentet i programmet, dansen, är egentligen det minst intressanta. Det handlar i regel om mer eller mindre underhållande fotolyckor som går ut på att tittaren ska få ställa frågan:

”Såg jag just Claes Malmberg köra en argentinsk tango i tajt svart tjusarkostym?”

Segmentets behållning är alltid hur jurymedlemmen Tony Irving uttalar ordet ”mycket” efteråt:

”Möcket.”

Dessutom dansar deltagarna till livemusik som är så förbannat långt från ”möcket bra” att man vill öppna fönstret uppe på sjunde våningen och hoppa.

Versionerna av, exempelvis, The Ronettes popklassiker ”Be my baby” eller bachatacovern på The Shirelles ”Will you love me tomorrow” kan vara den värsta öronterrorn som visats i tv.

Enda gången man inte satt och tänkte på ljudsmörjan i bakgrunden var när Jon Henrik Fjällgren gick upp på dansgolvet och gjorde souvaskebab av konkurrenterna. Han uppträder redan som årets vinnare.

Programledarna Tilde De Paula Eby och David Hellenius måste ha en eloge. Proffsen lotsar de nervösa, stressade, trötta och i vissa fall besvikna kändisarna genom den lättsaltade soppan. De peppar och skämtar med perfekt taktkänsla.

Med tanke på temat fick också Hellenius ha fräcka fredag i käften – ”hur länge tog det innan han visade snorkeln?” - under hela sändningen. Kostymspelevinken kan den genren.

Men det viktigaste programledarna måste säga är olika varianter på ”Hörni, när vi kommer tillbaka...”

”Let’s dance” pågår mellan klockan 20.00 och 22.50. Runt 30 minuter av sändningen är reklam. Lägg till ett avbrott med tv-serien ”Sjölyckan”, passande nog med Gustaf Hammarsten i en av huvudrollerna. Hm, hur går detta till? Plus en nyhetssändning med ännu mer reklam.

Sammantaget blir ”Let’s dance” ett svart hål. Inte ens ljuset kan fly från det glättiga tomrummet som skapas i tv-rutan och slukar allt.

En fascinerande upplevelse, minst sagt.

Efteråt minns man inte ens vem som åkte ut. Och kärlek verkar tyvärr lika hett som bilreklam.

ARTIKELN HANDLAR OM