En urladdning på gränsen till magi

Foto: Deafheavens frontman George Clarke har ett scenspråk som ligger ­närmare Damon Albarn än sina ljudmässiga kollegor.
NÖJE

På scen finns ett band som har alla rätt.

Men som också gör rätt många fel.

Kontrasterna skaver, men balanseras av en repertoar som är rakt igenom jätteintressant.

Foto: Martin Sköld, 1996.

Som ofrivilligt upphausade fanbärare för den så kallade hipstersvartmetallen är Kaliforniengruppen en nagel i ögat på urgenrens mest rigida paragrafryttare.

Eventuella äkthetsdebatter må falla därhän, när det kommer till emotionellt uranladdad blastbeatfrenesi iklädd shoe­gazekostym finns det få som gör det bättre än Deafheaven.

Frigörelsen från vad gruppen egentligen borde vara märks ­genom den avslappnade klädseln, att frontmannen George Clarke snarare ser ut som Kents Martin Sköld runt 1996 än Count Grisnackh och att han emellanåt har ett scenspråk som ligger närmare Damon Albarn än sina mer blasfemiska stilförebilder.

Djupt mörker

På sitt sätt är det väldigt effektivt.

Med en repertoar som rekapitulerar fjolårsgiven ”New Bermuda” från första ton till sista som huvudset handlar det mycket om att nästlas in i kontrasterna mellan avgrundsdjupt mörker och spröda melodier. Att länka ihop My Bloody Valentine med Gorgoroth, som om det vore det mest lägliga här i världen, och ta det hårda med det mjuka som om de egentligen alltid borde ligga sked.

Glapp i kulissen

Det finns en ansats till magi, en tanke om att de omfångsrika tonsjoken ska tala för sig och be allt annat hålla den förbannade käften.

En idé som glappar genom en visuell kuliss av musiker som karismatiskt ligger på bibliotekarienivå och att alla fel inte uppvägs av alla rätt. Och ja. Det var verkligen fler toppluvor än Darkthrone-tröjor i lokalen.

Låtlistan

1. Brought to the water

2. Luna

3. Baby blue

4. Come back

5. Gifts for the earth

Extranummer:

6. Sunbather

7. Dream house

Deafheaven

Debaser Medis, Stockholm

Publik: Utsålt, runt 800

Längd: Cirka 80 minuter

Bäst: ”Sunbather”

Sämst: Förutom frontmannen är det föga karismatiska kulisser till musiker att fästa ögonen på.