Mejla

Kristin Lundell

Trots Smiths ekar skriken i slakteriet

Publicerad:
Uppdaterad:

Kristin Lundell firar ”Meat is murder” som fyller 30 år

1 av 2
The Smiths album ”Meat is murder” fyller 30 år på onsdag. Den har påverkat många men barbariet pågår fortfarande.

På onsdag fyller The Smiths ”Meat is murder” trettio år.

Hurra för världens bästa skiva.

Synd bara att världen fortfarande envisas med att vara barbarisk.

Den 11 februari 1985 släppte The Smiths skivan ”Meat is murder”.

Det var uppföljaren till Manchester-bandets debut, med samma namn som de själva, och den enda av gruppens album som skulle bli etta på den brittiska försäljnings­listan.

”Meat is murder” knallade direkt upp på toppen och puttade ner Bruce Springsteens ”Born in the USA”.

Det är ett faktum som aldrig slutar att vara vackert.
 

Vi är många som har påverkats ända in i själen av ”Meat is murder”.

Det är en skiva som har påverkat människor så djupt i sin egen moral att de ändrat sin kosthållning efter att ha lyssnat på den.

I mars-numret av det brittiska musikmagasinet Uncut ägnas tolv sidor åt trettioårsjubileet av ”Meat is murder”.

Det är lite i minsta laget men okej då.
 

Här finns all information som någon behöver veta om albumet och inspelningarna.

Läsaren får veta på vilka platser i bilen som de fyra medlemmarna satt när de varje dag pendlade fram och tillbaka till studion samt hur temperaturen var i nämnda bil (det var jättevarmt).

Det är dokumenterat hur mycket medlemmarna hade i ersättning per dag, vad de åt och hur de reagerade när basisten Andy Rourke beställde ”full English breakfast” till frukost (när köttet kom in lämnade Morrissey bordet direkt, sedan gick Johnny Marr, sedan gick Mike Joyce).

Mycket av artikeln handlar givetvis om den hållning som skivans titel skriker ut.

”De tog in vegetarianism i debatten och presenterade den för ungdomar på ett sätt som ingen annan kunde ha gjort”, förklarar punksångaren Billy Bragg som var förband åt The Smiths när de turnerade i USA.

”I stället för att skriva en trevlig sång om att älska djur så gick de in med en cirkelsåg och ljud hämtade från ett slakteri. Det var en rent sagolik propaganda.”

Billy Bragg pratar om det sista spåret på ”Meat­ is murder” - en låt som också heter just så och som inleds av att kor råmar ut sin dödsångest.

Det är lika brutalt som verklig­heten.
 

Morrissey själv inledde firandet av ”Meat is murder”-skivans födelse­dagsmånad på det mest lämpliga av sätt.

I måndags ställde den 55-årige sångaren in en spelning på Island efter att arrangören vägrat att gå med på kravet att endast sälja vegetarisk mat under konsertkvällen.

”Jag älskar Island och har länge väntat på att få återvända, men jag ska låta Harpa concert hall ägna sig åt sin kannibalistiska köttätande blodtörst” löd det officiella uttalandet från Morrissey.
 

Låt oss inte fastna vid det underliga i att en arrangör kan ha missat det villkor som Morrissey har haft på sina spelningar sedan slaget vid Narva utan i stället glädjas åt en människa som aldrig slutar kämpa för djuren.

Ju äldre han blir desto mer rabiat blir Morrissey i köttfrågan.

Det är inte så konstigt.

Det är givetvis frustrerande att tre decennier efter att The Smiths gav ut ”Meat is murder” fortfarande inse att världen inte har några planer på att upphöra med barbariet.

Att skriken av dödsångest fortsätter att eka i världens slakterier.

Foto: SVT
Stigande stjärna James Norton, här som präst/amatördetektiv, är någon att hålla koll på.

Lundell listar tv (i stället för mello)

1. Grantchester (SVT1, lördagar kl 21.30)

Eftersom svensk lag kräver att lördagskvällar innehåller brittiskt vintage-landsbygdsmys har ”Grantchester” cyklat in i tablån. En ung vacker präst och en ärrad kriminalare löser mordfall ihop. Vem bryr sig att manuset inte skrivits med den vassaste pennan i lådan så länge man pratar om sherry i varje avsnitt? Släng in en labradorvalp i mixen och anglofilerna frustar av nöjdhet.

2. From there to here (svtplay.se)

Klockan 22 på söndagskvällar är inte den vänligaste tiden för serier som ska ses på tv. Passa därför på att se den fina BBC-serien ”From there to here” på nätet innan den försvinner (första avsnittet tas ner den 12 februari). Det är sommaren 1996 i Manchester när Daniel (Philip Glenister från ”Life on mars”) hamnar i ett IRA-arrangerat bombdåd. Han säger därmed hej då till sitt gamla liv och hallå till kaoset. En tre avsnitt lång serie som är på tok för bra för att råka missas.

3. The wolf of Wall street, Her och American hustle (viaplay)

Utbudet på streamingsajten Viaplay.se är nästan underhållande spretigt. Från nya kvalitetsrullar till ”Big momma's house” (tvåan!) och ”Titanic”. Inte heller är utbudet enormt. Men för den som vill få tiden att gå under både den svenska schlagern och Eurovision finns här tillräckligt för att njuta. Det kan dessutom bli så att röster (mina) kommer höjas för att förlänga schlagersäsongen för dra mig baklänges på en liten vagn. Jag hittade just Judd Apatows ”This is 40”!! Jag kräver en tredje chansen. Och en fjärde.

Kristin korar

Veckans citat:

”Uh-oh, train wreck coming.”

Den 24 februari släpper Sonic Youths Kim Gordon självbiografin ”Girl in a band” där hon bland annat berättar om att vara med när Courtney Love och Kurt Cobain fattade tycke för varandra. Den 62-åriga musikern beskriver det som att se att en tågkrasch är på ingång.

”Jag trodde aldrig att jag skulle bli politiker, men här är jag nu.”

Svenska Dagbladet (4/2) träffar Bez - känd som dansare i britpopföregångarna Happy Mondays - när han möter väljare i valdistriktet South Thanet. Det råder dock osäkerhet om Bez har kommit ihåg att registrera ”The Reality Party” hos den brittiska val­myndigheten.

”Det var en fantastisk kväll. Jag höll på att säga att det var ett minne för livet men jag kan faktiskt inte komma ihåg något alls.”

Supergrass-sångaren Gaz Coombes berättar i The Guardian (4/2) om Brit Awards-kvällen 1996 då polisongtrion - med en vänlig inställning till droger - vann pris för bästa nykomling.

avKristin Lundell

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM