Kikki: Jag har kontakt med min döde far

avJon Forsling

NÖJE

Nu berättar sångerskan om sorgen efter hans bortgång, spriten och skilsmässan

1 av 5 | Foto: Foto: MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK
"JAG DRACK FÖR ATT STÅ UT" Kikki Danielsson berättar nu att det var för att orka med äktenskapet som hon började dricka. ”Mina barn skulle inte bli skilsmässobarn som jag”, säger sångerskan som beskriver sitt livs svåraste stund, då hon lämnas bort av sin pappa till en fosterfamilj, i boken ”Ett schlagerliv” .

Alkoholproblem, skilsmässa och sorg – men också stunder av stark lycka.

Nu berättar Kikki Danielsson, 59, hela historien om sitt händelserika liv.

– Jag har låtit mig bli utnyttjad, säger hon.

Om det finns ett avgörande ögonblick i alla människors liv är det här Kikki Danielssons: Hästberga, Skåne, sent 50-tal. En liten flicka står och spejar ut genom fönstret. Kvällen dessförinnan har hon fått veta av sin far att hon kommer att bli bortlämnad till en fosterfamilj. Nu ser hon en svart bil svänga upp på deras gård för att röva bort henne till det okända.

– Bilen svängde runt ladugården och pappa försvann ur mitt synfält. Jag minns att jag slog mot bakrutan och skrek ... efter det är det kolsvart för mig. Allt jag minns är att jag satt med en docka i famnen och tittade ut genom fönstret, säger hon.

Flickan växte upp och blev Kikki med hela svenska folket. Men barndomen vägrade släppa taget om henne. En karriär som började med exempellösa framgångar med dansbandet Wizex och som soloartist i Melodifestivalen började med åren allt mer att handla om privata problem, alkoholism, två omskrivna rattfyllor och en uppslitande skilsmässa.

Boken ”Ett schlagerliv” är Kikki Danielssons personliga uppgörelse med allt.

– Jag har förstått på senare år vad det som hände i barndomen har betytt. Jag fick lära mig att om jag vara olydig så kanske jag skulle bli flyttad till ett annat hem. Det är därför jag har låtit mig bli utnyttjad. Munnen har velat säga nej, ändå kommer det ut ett ja, säger hon.

Fick dåligt samvete

Kikki berättar öppenhjärtigt om sorgen efter sina föräldrar. Men kanske framför allt tar hon bladet från munnen gällande sin relation med musikern Kjell Roos, 55, som hon var gift med 1984–1999.

– Jag kunde precis ha fått sju kortisonsprutor, ändå fick jag höra att jag skulle i väg och jobba. Att jag skulle tänka på grabbarna i bandet: ”de har ju familj och huslån”. Ja, men det är fan inte mitt ansvar! Kjell lyckades ständigt ge mig dåligt samvete, han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på. Det är inte förrän nu, efter skilsmässan, som jag har lärt mig att säga i från, säger hon.

Samtidigt är hon medveten om att boken riskerar att trampa på ömma tår – inte minst inom familjen.

– Min dotter tycker inte om det här. Hon tror att jag ska smutskasta deras pappa. Men han har berättat sin sanning under alla dessa år, jag har inte sagt något. Ändå har jag tagit bort säkert sjuttiofem procent av hur det var. Jag har haft kompisar som har läst stycken och sagt ”men du är alldeles för snäll! Du har ju inte nämnt det och det”.

Testade minibar

Har din exmake läst boken?

– Nej. Men han har berättat sin version för hela Sverige. Framför allt för alla kompisar vi hade i Bollnäs. Jag sa ingenting, för vem skulle tro på en kvinna som dricker. Det var ingen som frågade ”varför dricker hon egentligen?”

Varför drack du egentligen?

– Jag drack för att stå ut. Det var så det var. Mina barn skulle inte bli skilsmässobarn, som jag blev.

Är du nykter i dag?

– Ja, jag äcklas av alkohol. Jag försökte en gång på ett hotell, jag tänkte testa att dricka en sån där liten flaska i minibaren. Men den var så äcklig att jag hällde ut den. Jag har aldrig haft ett sug efter alkohol.

Din biologiska far gick bort 2009, men strax dessförinnan hade ni flera samtal. Vad pratade ni om?

– Jag fick inte reda på var jag hamnade som liten förrän då, när jag pratade med honom. Innan var allt som svart från den tiden. Jag tog hans död fruktansvärt hårt. När jag kom tillbaka till hotellrummet efter hans begravning ramlade jag ihop i sängen och grät. Men sen jag hämtat mig från sorgen har jag blivit lugnare. Jag sover bättre och känner inte samma stress.

Var det som ett slags bokslut att du fick träffa honom på slutet?

– Jag vill helst tro att pappa är med mig. Jag har en tjej som hjälper mig att komma i kontakt med honom, som förmedlar vad han säger. Det känns väldigt starkt. Jag kan inte säga att jag tror på det, men jag vill tro på det. Det är en slags tröst, en trygghet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Klick!