Jag är förälskad

NÖJE

MINNEAPOLIS/NEW YORK. Då så.

Mot Mojave-öknen.

Där bor mitt hjärta.

Tre veckor av ledighet väntar och de ska jag tillbringa i en bil på större och mindre vägar i det vidsträckta ingenting som kallas Mojave Desert.

Ja, det är meningen att jag ska komma fram till olika platser emellanåt också. Vegas till exempel. Palm Springs. Och motellet i Joshua Tree där Gram Parsons gick ur tiden.

Men det är ju vägen som är mödan värd – eller hur var det nu Boye diktade? För det var väl hon?

Jag vet inte riktigt varför, men jag är djupt, djupt förälskad i den öde oändligheten out there och känner aldrig större lycka än när jag sitter i en bra hyrbil på de eviga raksträckorna mellan Barstow och Baker.

Det är nåt med rödbruna sanden som griper mig ända in i det innersta av min själ.

Nåt med de imposanta, av seismologiska sensationer förvridna bergsformationerna. Nåt med den karga, förtorkade, trotsigt levande växtligheten. Nåt med det ödsliga, isolerade, ensamma och tomma.

Helst ska solen börja gå ner bakom de tandade bergstopparna och färga himlen brandgul medan Dylan sjunger ”Ring them bells” på dånande volym i bilstereon; alternativt kan Ry Cooder få knäppa på strängarna i soundtracket till ”Paris, Texas”

Då är det inte svårt att förstå varför människor faktiskt blir religiösa.

Det finns en liten kittling av fara i det också. Den här tiden på året, när temperaturen vid randen av Death

Valley gärna passerar 50-strecket är Mojave-öknen

inte anpassad för homo sa-

piens. Den skulle ta dig om du klev

ut i sanden och försökte klättra upp-

för den förföriska Zeb Macahan-sluttningen. Döda dig med törst och värmeslag och skallerormar.

Men i sin a/c-svala hyrbilskupé är man ändå trygg. Jag har alltid gillat den sortens hanterliga utmaningar; mer äventyrare är jag inte.

Om jag skulle dö, vilket jag inte anser att jag nödvändigtvis måste,

får de som överlever mig gärna spri­da min solkiga aska i de där bergen.

För övrigt har jag följande att säga innan vi drar ner gardinen för i sommar.

Det coolaste i Minneapolis är att man kan köra på en väg som heter Olsson Road.

Det näst coolaste i Minneapolis är att man kan sitta på uteserveringar på Nicolette Street i ett frapperande livligt downtown och höra norska VG:s på alla sätt bedårande sommarvikarie Kari berätta att fickparkera heter lukkeparkera på norska.

Jag har aldrig gillat broar.

Vi hörs i september.

Orsaker till exstas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM