En stjärna har fötts

avMartin Söderström

NÖJE

Nöjesbladets Martin Söderström ser Tove ta plats bland de största ”Idolerna”

1 av 4 | Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Allt Tove Östman Styrke rör vid blir inte guld. Men allt hon nuddar blir intressant och stött med ett tunt lager krossade ädelstenar. Precis som sig bör med en sann stjärna, skriver Martin Söderström.

Mina damer och herrar.

Vi har sett en ny ”Idol”-stjärna tändas.

Och hennes namn är Tove Östman Styrke.

Darin Zanyar. Måns Zelmerlöw. Amanda Jenssen. Agnes Carlsson.

Mina damer och herrar, ”Idol” har fått en ny superstjärna.

Och hennes namn är Tove

Östman Styrke.

Det är förstås nerven det kommer an på.

Feelingen.

Förmågan att ge varje nummer en air av kokande blod och benhård vilja.

När det kommer till stjärnglans kan ingen, jag upprepar ingen,

i årets startfält ens närma sig Tove Östman Styrke.

Allt hon rör vid blir inte guld. Men allt hon nuddar blir intressant och strött med ett tunt lager krossade ädelstenar. Precis som sig bör med en sann stjärna.

Det finns en maniskt vacker skörhet i den där rösten som vill spricka så fort musklerna spänns bara aningen för hårt.

Det finns något vidunderligt imponerande i hennes sätt att ge allt hon har i varenda nummer hon kastar sig över.

Hennes Bobby Darin-cover tillhör bland det tjusigaste ”Idol” belönats med på åratal.

Att vara blott 16 år och ändå lyckats fylla ett sådan sönderspelat och välkänt örhänge med

salt Umeå-sisu är värt stående ovationer längs hela östkusten.

Börjar det dofta finalist?

Mer än så. Det doftar riktig stjärna.

Allt annat vore – faktiskt – vansinne.

Fyra fredagsfinaler avverkade.

Tre av dem har han, som det heter på TV4-lingo, hängt löst.

Jag talar naturligtvis om

Eddie Razaz. Killen som gav ordet ”överlevare” ett sammetsleende ansikte.

Tre gånger har tittarna hängt ut honom på gärdsgården. Tre gånger har han tagit

kniven mot strupen, borstat förnedringsdammet från skuldrorna och rest sig.

Det är djupt imponerande. Jag säger inte att han var bäst i går. Faktiskt långt därifrån,

i synnerhet med hans krossande U2-nummer i färskminne var gårdagen ett steg bakåt.

Men att han förtjänade att stå ens på tröskeln till respass tycker jag är vansinne.

Hur många smällar kan en kille ta?

Orkar han resa sig en fjärde gång?

Någonting säger mig att det är långt ifrån omöjligt.