Mästerlig massaker som klär av Sveriges moraliska ynkedom

Man fylls av eufori över Grotescos musikaliska konststycke – och skam över verkligheten

NÖJE

Hatten av.

Grotescos flyktingmusikal är en mästerlig massaker där ingen kommer undan.

I 29 minuter klär de av Sveriges moraliska ynkedom.

Egentligen är första delen av ”Grotesco – världens sju mästerverk” ett långt och rasande skickligt skrivet kärleksbrev till en gammal, svensk och kär satirtradition.

Grunden är Hasse och Tage och Povel Ramel.

Men flyktingmusikalen är inte ljudet av hur några komiker sitter i skräddarställning och skrubbar bandagen på en uråldrig mumie.

Det är snarare en uppvisning där humorkollektivet slipar knivarna och strimlar samtiden.

Flera scener och sekvenser förtjänar att vinna Kristallen.

Men den kusligaste är när statsministern Stefan Löfven, spelad av Henrik Dorsin, lockas över till den mörka sidan av Jimmie Åkesson, spelad av Per Andersson.

Åkesson är Fantomen på operan som skjutsar ut Löfven över grumliga vatten. Scenens förgiftade äpple är ett löfte – om du utmålar flyktingar som ett hot och låser dörren för människor som flyr i båtar och drunknar i Medelhavet så vinner du i opinionen.

Det är precis som tidsandan 2017 barnsligt och hemskt, groteskt och effektfullt.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet utmålas som ängsliga kappvändare. Ledande moderater får rappa som nättroll i Riksdagen. Sverigedemokrater i flottiga 30-talsfrisyrer viftar med järnrör. Politiker är en egen liten filterbubbla, en skyddad elit som hellre bevakar sina jobb och positioner än vårdar sina idéer och ideologier.

Men det slutar inte där. Vår obehagliga och kortsiktiga sentimentalitet får också sina fiskar varma. En bild på en död syrisk pojke väcker en upprörd idignation och aktivism i, tja, några veckor före nästa lön. Lägg till medelklassens obarmhärtiga hyckleri, där prylar och bostadsrätter är viktigare än humanism och skattehöjningar.

Populismens yttersta konsekvens är att människor börjar längta efter en förljugen, korkad, militärisk och farlig nationalism.

Flyktingmusikalen kunde ha blivit en tom och rättrådig provokation. Men när Grotesco mot slutet förvandlar numret till en skrattspegel stänger de också tittarens sista nödutgång.

Vad skrattar du åt? Dig själv? Under flyktingkatastrofen var ingen oskyldig. Den gubben går inte längre – det är en falsk nappflaska.

Det är som att Grotesco samlar all sin ilska och eventuella debattinlägg i ett och samma musikalnummer. Och humorn blir inte mindre dräpande av att ensemblen tar på sig töntiga peruker och slarviga lösnäsor, tvärtom.

Efteråt, när havsvågor fyller tystnaden, är känslan dubbel.

Man fylls av eufori över Grotescos musikaliska konststycke – och skam över verkligheten.

ARTIKELN HANDLAR OM

Grotesco