Mejla

Magnus Sundholm

Nio miljoner bilar har försvunnit i LA

Publicerad:
Uppdaterad:

HOLLYWOOD. Refrängen ”Nobody walks in LA brukade” brukade fånga Los Angeles på kornet.

Så är det inte längre.

Coronaviruset har fått oss att upptäcka änglarnas stad – till fots.

Så länge jag kan minnas har det varit förenat med livsfara att gå backarna ovanför the Sunset strip.

Även efter att man tagit sig förbi korsningen mitt emot kinarestaurangen Chin Chin dundrade fordon i båda riktningar hela tiden upp och ner för de branta backarna.

Den som räddade sig upp på den smala trottoarremsan fick bara temporär respit. Så fort vägen snirklade sig brantare bland mångmiljonvillorna upphörde trottoaren helt – som om stadsplanerarna aldrig slagits av tanken på att någon skulle kunna vilja ta sig fram till fots.

”You only see ’em drivin’ cars out on the street

Nobody’s walkin’, walkin’, walkin’”

Ett nästintill tomt 101 Hollywood Freeway i Los Angeles.
Foto: Richard Vogel / TT NYHETSBYRÅN
Ett nästintill tomt 101 Hollywood Freeway i Los Angeles.

I dag stämmer inte den bild som gruppen Missing Persons 1982 så rättvist målade upp av den jättelika landmassan vid Stilla Havet.

Men det har inte med någon politisk förändring att göra. Än mindre något sent uppvaknat miljötänkande.

I stället är det corona-ordern att vi ska hålla oss hemma som bäddat för de ändrade vanorna. I kombination med att parker, gym, rastplatser, lekparker och stränder förklarats off limits för invånarna finns det ingen annan möjlighet för dem som vill röra sig ute än att nyttja de befintliga vägarna.

Och när ingen – bortsett från de få som jobbar inom samhällsbärande yrken – har någonstans att köra har Los Angeles näst intill blivit bilfritt.

Det låter kanske inte så märkvärdigt. Men på en yta där normalt nio miljoner fordon används varje dag kan jag lova att det är som en annan planet.

Nu kan vi gå de där gatorna som tidigare bara kunnat beskådas från ett bilfönster.

Extra lockande har det blivit efter coronavågens påtvingade stillasittande och självvalda tröstätande.

Så ett par gånger i veckan går vi nu mitt i vägen ändå upp till toppen av Blue Jay Way.

På vägen lyssnar vi till vårfåglarnas sång och njuter av citrusfrukternas söta doft – den som tidigare dränkts i lastbilarnas sot.

De vi möter hälsar spontant, som man brukar göra när man passerar varandra på en vandringsled.

Coronaviruset har lett till mycket lidande. Men om det permanent leder till att vi oftare ställer bilen, upptäcker det omkring oss och rör på oss mer har det åtminstone fört med sig något gott.

Av: Magnus Sundholm

Publicerad:

LÄS VIDARE