”The trip” är en resa i manlig ensamhet

Foto: SKY
Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva för tredje gången i ”The trip to Spain”.
NÖJE

Bara genom att förställa rösten kan en kulturman prata med en annan kulturman.

Det sägs att heterosexuella män är för dåliga på att prata känslor.
Sådant håller väninnor eller människor i förhållanden på med, men straighta män hanterar avundsjuka, besvikelse, sorg och längtan genom att göra samvaron med andra män till en tillvaro av ständig tävlan, styrkeprov och munhuggeri.
En del slåss på gatan, andra försöker göra den absolut bästa Roger Moore-imitationen de kan.


I förra veckan hade "The trip to Spain", den tredje filmen i Michael Winterbottoms serie om komikerna Steve Coogan och Rob Brydons resor i Europa, premiär. Och, tja, den följer i allt väsentligt receptet från föregångarna ”The trip” och ”The trip to Italiy”.

Alltså spelar Steve Coogan en pretentiös och ångestriden skådespelare som tillsammans med sin förment sorglöse vän och kollega Rob Brydon får i uppdrag att skriva en tidningsartikel om lyxrestauranger. De sätter sig i en SUV, åker i väg och det blir stundtals väldigt roligt.

Humorn bygger till del på hur dessa män försöker hantera sitt känslomässiga mörker utan att det ska bli obekvämt för den andre och imitationer av Michael Caine, Robert De Niro och Mick Jagger. I ”The trip”-serien är Coogan och Brydon vänner och kollegor, men de kommer inte varandra särskilt nära.

Det gör också filmerna oerhört sorgliga. Eftersom de så precist skildrar just den där manliga oförmågan att vara på riktigt, säga som det är, erbjuda en vän något annat än en taskig kommentar eller ett flabb.

Redan i ”The trip to Spains” första scen börjar det när Coogan - nu Oscar-nominerad manusförfattare - ringer Brydon - panelhöna i olika lättsamheter som sänds på BBC - och klargör hackordningen efter att de kommit överens om att åka till Spanien.
– Okej, mitt folk för höra av sig till... dig.

En har agenter, en har det inte.

Så där fortsätter det och så där har det varit i tre filmer nu. Instängda i en Range Rover passerar Coogan och Brydon brittiska gravfält, spanska slagfält och italienska kyrkogårdar.
Och hela tiden tävlar de om vem som imiterar Sean Connery bäst, vem som sjunger "The windmills of your mind" bäst, vem som kan leverera den mest förgörande driften med brittiska kostymdramer.

Kanske är det paniska försök att skriva in sig i europeisk manlig kultur

Det besvärligaste - och det som kanske kryper allra närmast - är att de aldrig visar något över alla små och stora elakheter de vräker över varandra. De är som stål. Inget får komma nära.

I ”The trip to Spain” så visar Steve Coogan humör en enda gång: när en annan man (yngre, amerikan, gitarrspelande) kommer med restips.

– Han vill inte att någon berättar saker för honom som han borde känna till, konstaterar Brydon urskuldande när Coogan stormar ut från den servering där de sitter och dricker öl.

Samtidigt är förstås umgänget med dem festligt, inte minst i scenerna där de imiterar andra kända män. Där blir dessutom samvaron – när de talar med andra mäns röster – avslappnat och nästan intimt.

Då tillåts något verkligt krypa fram, tankar om en framtid där ingen av dem längre är med. Inga segrar - ens i en tävling om vem som imiterar David Bowie bäst – kan någonsin hindra en man från att dö.

Utanför Range rovern sveper de häpnadsväckande landskapen förbi. Den fantastiska maten serveras, äts och dukas av.

Tar Coogan och Brydon in det? Det sällan som dessa två kända män förmår njuta av sina privilegier. Samtidigt får jag för mig att imitationerna, jämförelserna, tävlingarna kommer ur en ångest över att förlora alltihop.

Att härma Richard Burton, att bombardera alla som hör på med trivia om Lord Byron och Laurie Lee är kanske paniska försök att skriva in sig i europeisk manlig kultur, att förvalta ett kulturarv. Men de bidrar inte. De bygger inte vidare.

I ”The trip to Italy” finns en scen där Steve Coogans son Joe (spelad av Timothy Leach) först frågar hur länge hans pappa känt Rob Brydon. Svaret dröjer, är till slut vagt och undvikande.

Sedan, i en middagsscen, ler sonen förläget och lämnar bordet när hans pappa och dennes vän förlorar sig i pladder om döda vita skådespelare och döda vita poeter.

Tänk om man inte kan nå sin son med en rolig Michael Caine-imitation. Tänk om han vill prata om något annat än James Bond.

Veckans...

Foto: Murbruk förlag

Litterära förlaga: Eileen växer upp i Londons slum, men flyttar till Göteborg när hon träffar svenske sjömannen Hjalmar. Här möter hon gryende fascism, brutala klasskillnader men också kamp och motstånd. Genom parets liv skildrar författaren Agneta Thomasin Svensson - händelsevis Eileen och Hjalmars barnbarn - Göteborgs radikala historia i nya romanen "Alla röster, alla ljus". Dramatisera nu, Peter Birro!

Youtubesensation: Kåkkamannen, Löken, Grillmästaren på Sofielund och Kebabfotografen. Filmaren Henrik Möller gör små tecknade dokumentärer om vinddrivna figurer i och omkring Malmö. Hans senaste film, om Fassan som bara var fassa till attityden, har precis laddats upp på Youtube. Det är den starkaste skildringen av en manlighet i upplösning på länge.

Iggy 1: Sanna Lenkens novellfilm ”Nattbarn” - baserad på Hanna Gustavssons lysande serieroman - visades i förra veckan av SVT och går ännu att se på SVT Play. 14-åriga Iggy - en trulig pubertetsunge som gillar hårdrock och punk - blir vän med en skolfotograf med Iron Maiden-keps. Varm skildring av gränser och gränslöshet, med Lenkens raka och naturliga tonträff.

Foto: Christian Johansson

Iggy 2: I skuggan av sitt starka rockalbum ”Post pop depression” från i fjol har Iggy Pop samarbetat med Jamie Safts trio. På albumet ”Loneliness road” - som kom i våras men som jag faktiskt missade - visar Iggy att han är jazzsångare. Också.